Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1867, sida 1

detta arbete möter det häftigaste motstånd såväl från turkarnes som deras eget grekiska presterskaps sida. Serber och Kroater, hvilka tala nästan samma språk, ehuru de begagna olika skrift — de grekisk-katholske serberne slavänsk, de romersk-katholske kroaterne latinsk skrift — utveckla för det närvarande en liflig litterär verksamhet. I Agram har nyligen blifvit inrättad en sydslavisk akademi, och, utom politiska blad, utkomma några vetenskapliga journaler af stor förtjenst. Slovenerne arbeta äfven med energie, ehuru med mindre framgång, att bevara sin nationalitet emot det tyska elementets inkräktningar Betrakta vi dessa folk med hänseende till religionen erhålles följande resultat. Grekisk-katholske äro tillsammans 60 m. neml. 52 m. ryssar, 5 m. bulgarer och 3 m. serber. Romersk-katolske äro ungefär 18 m. neml. 8 m. Polacker, 5 m. Czecher, 2 m. Slovaker, 2 m. Kroater och 1 m. Slovener. Uniater äro 3 m. lillryssar i Galizien och Ungern. Protestanter 1 m. Slovaker och Czecher. Muhamedaner 12 m. Serber i Bosnien och Hertzegovina. I anseende till språket äro Vestoch Sydslaverne mera aflägsna från hvarandra än från Ostslaverna. Ryskan utgör likaså en föreningslänk emellan båda; derföre äro Polska emigranter i Turkiet tvungne att tala ryska med slaverne derstädes för att göra sig förstådde. I sina Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit säger Herder: ,,De Slaviska folken intaga ett större rum på jorden än i historien och på ett annat ställe ,,mänga folk, men isynnerhet de af tysk stam, hafva hårdt försyndat sig emot slaverne samt sedan han med deltagande skildrat huru denna milda och fredliga, handel och jordbruk idkande stam småningom råkat i träldom under sina roflystne ech krigiske grannar, Franker, Sachser, Mongoler m. fl. slutar han sin framställning med dessa varma ord: ,,Den vexlande tidens hjul vänder sig imellertid eupphörligt; och då dessa nationer till det mesta bebo Europas skönaste område, när det engång blifvit kultiveradt och öppnadt för handeln, och då man väl ej heller kan tänka sig annat än att lagstiftningen och politiken i Europa i stället för den krigiska andan allt mer och mer skall komma att befordra den stilla fliten och de fredliga förbindelserna emellan folken: då skolen äfven j så djupt sjunkna, fordom så idoge och lycklige folk ändtligen uppvakna ur eder långa djupa sömn och såsom eder egendom bruka de sköna länderna från Adriatiska hafvet till Karpatherna, från Don till Mulda samt i desamma fira edra gamla fester till den lugna slitens och handelns ära. Sedan detta uttalades har mer än ett halft sekel förflutit och först i våra dagar begynner den nya dagen randas för Slaverne. Dock är det ingalunda den af Herder förutspådda humanare politiken, som verkat denna förändring, utan Slaverne sjelfva, hvilka ändtligen tröttnat vid att endast förrätta drängtjenst i historien och att gifva sitt lif och blod för fremmande intressen. Äfven de hafva fått lust att lefva som herrar. De hafva redan länge nog i historien verkat endast genom massornas tyngd och såsom viljelösa redskap för främmande ändamål. Med undantag af Ryssland, som nödgats köpa sin politiska sjelfständighet på bekostnad af sin inre utveckling, hafva de öfrige slaverne, oaktadt sin numerära öfverlägsenhet, ställt så till att de öfverallt råkat i beroende at tyskar, magyarer och turkar. De hafva i Turkiet ännu ej lyckats förvärfva sig ens de första vilkoren för ett ordnadt samhällsskick — säkerhet till lif och egendom. De förtryckas i Usterrike af magyarer och tyskar, ehuruväl denna stat tvenne gånger haft endast Slavernes mellankomst att tacka för sin räddning och Italiens slagfält ofta sett de slaiska regementerna i långa rader med förundransd trohet lägga sig att dö för sin österrikiske csar (kejsare). Lika de stenkariatyder, som i achitekturen med nedböjdt hufvud uppbära balkoner och portaler, hafva slaverne uppburit Habsburgarnes thron, och till tack härföre hafva de på det hånligaste blifvit exploiterade, bedragne och förorättade. Men ej nog härmed. Deras rättmätiga anspråk på aktning för sitt språk, sin nationalitet och sina politiska rättigheter förhånas och beles såsom alldeles obefogade hos en underordnad race, hvilken såsom den tyska, ej kan tillegna sig namnet ,,kulturträger och derföre tillsvidare måste åtnöja sig med att vara endast ,,träger. Magyarerne, hvilka tillfölje af sin dåliga extraction icke kunna åberopa någon i blodens beskaffenhet liggande rättighet att i Ungern förtrycka slaverne, inlåta sig ej heller uti onödiga och tidsdödande resonnemanger härom, utan åtnöja sig att med blanka sabeln hugga in på dem, ifall de någon gång gripas af längtan att betrakta sig såsom annat än ,,misera contribuens plebs, som det heter i gamla ungerska lagen. Är det då under att blodsbandets röst allt starkare gör sig gällande emellan de skilda slaviska stammarne, att de allt närmare söka ansluta sig till hvarandra och med stolthet och sympathi blicka öfver till Ryssland — den enda numera existerande sjelfständiga, mäktiga slaviska stat, om man undantager det endast halft sjelfständiga Serbien och det obetydliga, bland otillgängliga klippor undangömda Montenegro? Ur denna känsla af moraliskt samband, grundande sig på gemensamhet i härkomst, språk, sympathier och antipatbier, i förening med det erkända behofvet at ömsesidigt bistånd emot gemensamt förtryck, har man småningom deducerat den politiska lära, åt hvilken man gifvit namnet ,,Panslavism, och som redan länge stått som ett skrämmande spöke för de europeiska diplomaternes inbillning, oaktadt densamma till det mesta blifvit formulerad endast på vers och gestaltat sig olika under olika tider och hos olika folk. Sålunda talar man om en österrikisk, rysk, polk panslavism m. fl. När de österrikiske slaverne 1848-1849 som en man reste sig för att skydda Österrikes integritet emot Magyarer och revolutionärer, förklarade Banen Jellacic att Österrike för slaverne vore så nödvändigt, att om det ej funnes, det borde uppfinnas. Samma tanke yttrade Palacky i sitt bekanta svar till Frankfurter-parlamentet. IIuruvida den ärevördige historieskrifvaren ännu är af samma mening, torde vara osäkert. De österrikiske panslavisterne stå i allmänhet på historisk grund och deras panslavism gär ej längre än att önska en federativ statsförfattning för de österrikiske slaverne med ett slaviskt hof. Af den yngre generationen arbeta somliga för att få ryskan antaget som diplomatiskt och allmänt umgängesspråk emellan de skilda stammarna. Härtill egnar det sig äfven i alla afseenden bäst af alla slaviska språk och naturligtvis vida bättre än tyskan, som på ironi blifvit kalladt ,,die panslavistische Sprache. I Ryssland hade de panslavistiska idgerna af lätt förklarliga skäl ej vunnit någon större spridning. I början ansågos de som revolutionära och voro ej omtyckta af regeringen. (Man påminne sig i bredd härmed fennomaniens första tider hos oss). Vidare saknades den grund, som framkallat dem hos de öfrige slaverne — fruktan för sin nationalitets undergång. Den ryska nationaliteten lopp ingen fara; dess språk icke heller. Man var derföre ej särdeles känslig för dessa punkter. Ryssen yfdes öfver att kunna tala flere språk — en äkta czech anser sig deremot förolämpad om man tilltror honom kunna tyska. Rysslands lösen var framåtskridande, de öfriga slavernes — nationalitet avant tout. Det har emellertid redan ge i Ryssland existerat ett visserligen icke alltför mångtaligt, men på stora förmågor och upphöjda karakterer rikt parti, kalladt det ,.slavofilska. Detta parti var ursprungligen endast en 114. I-YLAte hvilkan nå tråttiatalot hilaaga cis i