sökningar om det fordna Rysslands lif och samhällsförfattning och utsträckte småningom sina forskningar äfven till de öfrige slaviska folken. Man verkställde resor till de slaviska länderna, knöt vänskapliga förbindelser med deras lärde män och sökte ur deras lif och traditioner komplettera de elementer, hvilka man i Ryssland ännu ej hade upptäckt för att grundlägga en sjelfständig slavisk bildning i motsats till den europeiska, hvilken ansågs uflefvad och ,rutten. Såsom grundvalar för denna genuint slaviska bildning betraktas den grekisk-katholska läran i sin ideala form och kommunens d. ä. allas besittningsrätt till jorden. Den fornslaviska demokratiska samhällsförfattningen är deras ideal och de äro stolta öfver att tillhöra ett folk utan feodala och aristokratiska traditioner -,plebeifolket par excellence, Vid den förberedande behandling, som frågan om böndernes frigifning undergick såväl i pressen som i särskilda komitter, segrade genom deras energiska uppträdande meningen att de skulle betrias med jord. Oaktadt slavofilerne genom extravagansen uti sina läror i många stycken stött de öfriga slaverne för hufvudet och hemma hos sig varit utsatte tör häftigt motstånd och åtlöje, hafva de likväl, såsom de upprigtigaste kämparne för Rysslands sjelfständiga organiska utveckling och afsvurne fiender till allt falskt och konstladt i dess inre lif, förvärfvat sig allmän aktning för sina afsigters renhet och den oförskräckthet, hvarmed de uppträdt till försvar för sina ider. De äro Rysslands få och ende idealister. De hafva väckt Rysslands sjelfmedvetande såsom nation, likasom Katkoff väckt dess sjelfmedvetande såsom stat. Om äfven de olika historiska och religiösa förhållanden, under hvilka ryssarne och vestslaverne utvecklat sig, lägga alltför stora hinder i vägen för en närmare sammansmältning, är likväl inflytelsen af de personliga sympathier, hvilka på sednare tider blifvit vunna genom talrik beröring emellan båda folkens vetenskapsmän och studerande ungdom, stor nog att befordra ett verksamt deltagande i hvarandras öden. Ännu mera är detta fallet med sydslavernes förhållande till Ryssland: enhet i religion, sydslaviska presters uppfostran i ryska kloster och seminarier, ryssarnes många krig med deras arffiender turkarne, understöd af fattiga kyrkor — dessa och andra omständigheter hafva gjort att den serbiske och bulgariske bonden betraktar den , hvite tsaren — med detta namn betecknas Rysslands kejsare i hela orienten — såsom sin naturliga beskyddare. Polackerne intaga i denna fråga samma ensamma ställning som i sina öfriga förhållanden till slaverne. Vid det stora slaviska mötet i Prag 1848 råkade polackerne genast i gräl med sina öfriga stamförvandter, emedan de från första dagen ville spela herrar, icke ville afstå från sin inbillade rättighet att vara förmyndare för de dem till antalet öfverlägsna rusinerne i Galizien och genast ville ställa till revolution. De lemnade mötet i vredesmod och återsågo sina blodsförvandter först på slagfältena i Ungern — polackerne stridande för revolutionen, för aristokraterne, för slavernes förtryckare ungrarne — de öfrige slaverne för upprätthållande af den österrikiska statsidden, i hvilken de sågo underpanten för sitt bestånd. Den polska panslavismen är framför allt annat polsk och katolsk. I polackens ögon försvinna de öfriga slaviska stammarnes små intressen till ett intet inför den stora ideen att återupprätta det gamla Polen från Östersjön till Svarta hafvet. De öfriga slaviska folken skola naturligtvis sammansmältas med det nya riket. Sedan detta skett skall Polen uppfylla sin stora mission i verldshistorien att vara Europas förmur emot det österländska barbariet och utdrifva moskoviterne ifrån Europa. Enligt den polska historieforskningens resultater anses det nemligen som ett obestridligt faktum — och denna mening har, märkligt nog, anhängare äfven bland allvarsamma franska historieskrifvare — att de nuvarande ryssarne (storryssarne) icke äro rena slaver, utan bestå dels af förryssade finnar och mengoler, dels af, genom croisering med denna usla stam, förfäade slaver, hvarföre det ligger i den europeiska civilisationens intresse att återjaga detta folk, som af polackerne kallas moskoviter, tillbaka öfver Ural till sina der boende slägtingar. tschuder och turaner. Med det ryska namnet beteckna polackerne endast och uteslutande den lillryska nationaliteten. Desse anses af dem som rena och oförfalskade slaver; de hafva till och med den äran att betraktas såsom en gren af den polska stammen. A. Vr. Nordqv