Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1867, sida 1

D— 89. ((149f—C7 PU Iska och framstående förmågor. De mili tära srågornas behandling skulle äfver Unna genom dessa personers under vapen -söfningarne vunna erfarenhet. Med dette nsyäsonnemang är major H. helt och hållet sinne i folkbeväpningens tankegång. Deremot förstå vi ej huru han kan säga a det vara ett slags legninge, när man i il vissa kantoner nödgats stadga, att om för vissa behöfliga yrkesarbeten (såsom sadelmakeri, m. m.) kunnige personer icke finÅnas bland de värnepligtige, man må kunna genom kapitulationer anställa dem, som Åderi ega erfarenhet. Det är ju ej för den flegentliga krigs-tjensten dessa öfverenskomJmelser ingås. Till den allmänna värnepligten hörer, att hvarje man skall bära yapen till fäderneslandets försvar, men licke kan häri ingå förpligtelsen att lära Isig ett visst för armöen behöfligt yrke. Nödgas derföre någon gång en liten kanton mot betalning skaffa sig en smed eller sadelmakare eller trumpetare, så har detta icke den ringaste likhet med .legning, hvilket yttrande af försm vi äro angelägna att korrigera, likasom det föregående om ,friköpning, emedan man eljest skulle lätteligen få höra hurusom ju si sjelfva Schweiz finnas både friköpning och legning. De framställda anmärkningarne, af hvilka, såvidt vi förstå, många äro fullt befogade soch af sakkunnige schweizare sjelfve gjorda, sskulle, antager förs:n, utgöra en vederlliggning af deras åsigter, hvilka , sökt utbreda den föreställningen, att schweiziska militärorganisationen vore fullkomlig och att den i Schweiz ansågs såsom ett mönster för all organisation. Härtill måste vi erinra, att, såvidt vi inhemtat af förf:ns bok, har han icke framställt några anmärkningar mot sjelfva organisationen, utan endast mot vissa missbruk och vissa brister, som väsentligen vållas af den kantonala maktfullkomligheten. Fastmer synes hans hela räsonnemång angifva, att han gillar hufvudgrunderna för det schweiziska armö-systemet, då han med rätta ogillat friheten för t. ex. embetsmän att undandraga sig den allmänna värnepligten och att utöfva densamma såsom officerare. Följande yttrande, i sammanhang härmed, röjer ett sinnelag, som vi eljest funnit främmande för den aktade förf:n: vtt upplysta och i arm6förhållandena kunniga officerare skulle till okände främlingar, som de händelsevis påträffa, öppenhjertigt meddela sina tankar om krigspligt, öfning, befälets bildning m. m. är icke troligt; det vore icke öfverensstämmande med Schweiziska nationalkarakteren. Det är först genom ett längre vistande i landet, genom tillfälle till personlig bekantskap med de i armsöförhällandena kunniga, som man kan få höra dennes verkliga åsigter. Är en främling, som söker upplysningar i militärväg, officer, mottages han alltidaf de militära myndigheterna på det mest förekommande sätt. Vi kunna upplysa, att man icke behöfver vara officer, för att röna ett sådant emottagande; till och med en tidningsredaktör kan hafva den förmånen, n. b. Schweiz. I öfrigt veta vi ej hvarför man skulle dölja för en ,,okänd främling hvad som, enligt förf:ns uppgift, styrelsen med oförbehällsamhet, skoningslöst biottark, och det, hvarom dessutom , både förbundsrådet och de officerare af högre grad, som fört befäl, lika oförbehållsamt yttra sig. — Den okända främlingen, som man ,,händelsevis påträffat, har ju då icke behöft mystifieras i dessa stycken, alldraminst när han måhända haft introduktioner, som kunnat i Schweiz äga lika mycket värde som Gieneralstabsofficerens, om icke mer. Förf:n tillägger: Genom umgänge med upplyste officerare i Schweiziska armden har förs:n icke kunnat undgå förnimma huru de med oro tänka på den stund, då de skulle möta en fiendtlig armå af krigsvanda trupper. Förnämsta anledningen till denna oro är deras förmodan att de lägre officerarne, i följd af sin ringa humanistiska bildning, icke skola inge soldaten förtroende, och i följd at sin ringa miliära bildning ej skola kunna leda honom. De rikta derför hela sin uppmärksamhet åt de medel, nom officersbildningen må kunna höjas. Ly kligtvis hör man kunna hoppas, att krigspliktens strängare tillämpning och hela den bildade klassens tvång till krigstjenst ) skall frar deles i betydlig mån förbättra det nuvarande bållandet. Här möta vi nu det mycket vigtiga kapitlet rörande officerskårens duglighet. Författaren yttrar i samma ämne vidare: Vid undervisningens meddelande i kantonerna ser man öfveroch underinstruktörer omsvärma truppen och säga officerarne hvad de skola kommendera. Ofta stå officerare och underofficerare bredvid truppen och åhöra instruktörens förklaringar öfver reglementet, utan att vidare deltaga i exercisen. Endast vid större truppsammandragningar föra bataljonscheferna sina bataljoner, men hafva äfven då instruktörer omkring sig, hvilka rätta fel mot reglementet, kommando-ordens utsäsande, m. m. . — Den brist på öfning och militärisk kunskap inom officerspersonalen, hvilken med skäl anmärkes såsom en af den schveiziska militärorganisationens största fel, har nödsakat till det egentliga befäalets uteslutande vid undervisningens meddelande. Att truppens förtroende till sitt befäl härigenom måste minskas är naturligt. I fråga om officerarnes bildning yttrar!: sörs:n sid. 83: Ehuru undervisningen (i rekrytskolan) både med omsorg och stränghet ledes, äro dock påtagligen fordringarne alltför ringa, enligt den söre-y ställning om officersbildning vid ett specialvapen, hvilken man vanligen hyser. . Förf:n återkommer mer än en gång till denna brist, citerande schweiziska militärdepartementets egna ord rörande alltför . Å J svag officersbildning, och utropar: ,, Måtte de som drömma om schweiziska militärsystemets införande i andra land besinna dessa sanna ord, utgångna från sjelfva Schweiz! — Orden lydde: ,, Goda officerare och kadrer äro första villkoret för en milisarme; ju mera dessa äro öfvade, —