Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1867, sida 1

är op 117 54591 OH PA 11— Man bör, om man vill vara opartisk, jem föra denna officerskårs bildning och and icke med idealer utan med verkliga för hållanden-. — Och frågan blir då: Äg andra länder, äger särskilt Sverge, trot våra på lifstid anställda officerare, et bättre befäl än Schweiz, om man räkna från de högsta till de lägsta graderna Det är härom frågan är, icke om Schwei har de bästa möjliga officerare. För oss synes — opartiskt sedt — sva; heten hos den schveisiska officern, d. man undantager instruktörerne — ligga sderas alltför ringa ösming och måhända äf uen för underlägsna bildning från början men dessa brister kunna, vid truppernas ssammandragning i god tid före ett krig med hvarje dag förminskas. Svagheten åtel hos den svenska armåens befäl ligger i de många, som till följd at ålder och sjuklighet äro otjenstbara, och denna brist afhjelpes icke vid ett krigs utbrott på annat vis, än att armåen förlorar just det befäl, som borde vara det mest mogna. En vigtig omständighet må här ej lemnas obeaktad. I Schweiz fyllas luckorna efter bortgångna officerare (t. ex. efter en batalj) genom andra män, vid mera mognad ålder, hvilka genomgått sina praktiska kurser. I Sverge fyllas de genom de kandidater, som krigsskolan kan erbjuda. Hvilkendera af dessa kategorier erbjuder väl den största tryggheten för en plutons eller ett kompanis ledning, när det der gäller ej blott det rent militära kommandot, utan derjemte omsorgen för truppen i afseende å proviantering, nattqvarter, sjukvård, m. m., allt saker, som spela den största roll under ett fälttåg? Vi tro att den schweisiska borgarofficeren skall utföra dessa förrättningar vida bättre än den nyss från krigsskolan utgångne ynglingen, som dertill saknar både insigt, erfarenhet, mogenhet i omdöme och praktisk förmåga. Under det vi alltså förmena, att, vid en opartisk jemförelse, när det gäller praktiken, milissystemets officerare icke skola stå tillbaka för många stående armers befäl, hafva vi dermed ingalunda velat i dess helhet godkänna det schweiziska systemet i detta hänseende, om vi också erkänna att det varit för Schweiz en nödvändighet, till undvikande af alltför stora kostnader. Det är också af detta skäl, som det af Handelstidningens red:n utarbetade organisationsförslag upptager fast aflönade offiecrare i den aktiva armben ej blott för generalstaben (hvilket är ett mål, hvartill man i Schweiz sträfvar) utan för allt befäl från och med kaptensgraden, kommande tillika en del löjtnanter (som genomgått den högre krigsskolan) att erhålla expektans-arvoden, motsvarande mindre fasta lö ier. I samma anda är också den af Handelstidningens utgifvare inlemnade motion affattad. II. T:s utgifvare kan alltså icke taga åt sig de beskyllningar, som blifvit mot honom riktade för förbiseende af dessa förhållanden. Men likaväl tre vi major H. hafva sett dessa saker alltför mycket genom militärismens glas. Han korrigerar också sedermera sjelf ett och annat af sina yttranden, såsom då han riktigt erinrar, att schweizaren icke söker hos sin officer föredöme och ledning i så hög grad som i andra armåer. ,,Schweizaren är känd för sin intelligens, och soldaten af demokratisk natur ser ingen olägenhet deri, att en viss jemlikhet finnes mellan honom och officern. Ått detta icke inverkar på disciplinen, vitsordar major H. med aktningsvärd sanningskänsla. Det är ett faktum, säger han, att förbrytelser mot disciplinen äro i Schweiz ytterst sällsynta, och detta ingalunda af det skäl, att man här skulle se igenom fingrarne med hvad man bestraffar i andra armåer. ,, Så är icke händelsen. Har man detta förhållande för ögat, så framgår deraf, att olägenheterna af att oficern emottager instruktion inför fronten vf sin trupp — på sätt major H. anfört icke äro i den schweiziska armeen så stora som de måhända skulle vara i anIra armCer. Soldaten finner deri icke nåsot nedsättande för sitt befäl. Likväl träfva måga schweiziska officerare allvarigt att göra sig oberoende af instruktioren. Att schweiziska officerare skulle tänka med oro på den stund de skulle möta ut fiendtlig armå af krigsvanda trupper — är ett yttrande, som får stå för major I:s räkning. Vi betvifla alls icke, det ju nången yrkesofficer, mer eller mindre nissnöjd med sin tillbakasatta ställning, cunnat yttra en sådan 4orob; vi inse att nan bör framhålla vådan af befälets okunvighet i Schweiz likaväl som i andra länler — men Schweiz har i handling visat, utt det icke skyggar tillbaka för att möta ikven den mest krigsvanda armö. De krafiga demonstrationer, som det lilla Schweiz sjort både mot Frankrike och Preussen, ittna sannerligen icke om någon ,,ore. Vi kunna ej längre uppehålla oss vid detta öfrigt så vigtiga och intressanta ämne. Vill nan bedöma den schweiziska borgare-officrskåren, så måste man, såsom sagdt, emföra den med andra officerskårer, i deras telhet betraktade; och man torde då förimma, att det finnes hos alla brister ch ofullkomligheter, om också af olika rt, hvilka temligen nära uppväga hvarndra. För vår del hålla vi emellertid ej särpå, enär det är just ett af de hufvudAant I dan cehunpisiala AS —