politiska personligheten gör sig alltför mycket gällande (det skulle vara det landets gunstlingssystem!) så bör det bevisa, att man estersträfvar dessa platser. En svensk officer åter anmärker, att man i vissa kantoner nödgats göra mottagandet af officersanställning obligatoriskt. Något stadgande i sistnämnda hänseende har dock ej blifvit citeradt, men vi finna saken ganska möjlig, och se i sjelfva verket ej något orimligare i att man gör officerstjensten obligatorisk, än att man gör det ifråga om soldattjensten. Sistnämnde författare yttrar, efter det han framställt samma klagomål rörande officersbildningen, som major H., efterföljande begrundansvärda ord: Man kan invända att det påpekade, förmenade nisssörhållandet icke visat sig uti Schweiz medöra några vådor, men man torde i denna omständighet, såsom i mycket annat, böra tillskrifva detta frukterna af den höga andliga lyftning och uen allt lifvande allmänanda, hvarpå schweizarne stå såsom ett vackert och hedrande exempel; och man skulle kunna tillägga, att man ännu ej sett i hvad mån denna brist på kadrernas bristande öfning visat sig för armtens ändamål menlig. och att man åtminstone ej kan stödja på erfarenheten en sats, talande för öfningarnes tillräcklighet. Det var vid det rättvisa vitsordandet af den schweiziska allmänandan, såsom en mäktig kraft att utjemna svagheten äfven i fråga om armå-väsendet, som vi här fästade oss. Men huru uppkommer en sådan allmänanda? Jo, derigenom att den tages i anspråk och blir i tillfälle att göra sig gällande. Detta sker under folkbeväpningen, men alls icke under vare sig värfningseller utskrifnings-systemerna. Att i Sverge en så stark och ädel allmänanda finnes, fullt jemförlig, i vår tanke, med förhållandet i Schweiz, torde icke minst bero derpå, att vår armöorganisation har så mycken likhet med milissystemet. (Forts.)