Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 1

Harder ångrade hvad han hade sagt, men han måste fortsätta och återtog: Nu är ni inte riktigt öppen mot mig, fröken Linde, ni tror kanske inte att jag har hört en liten fogel sjunga om er förlofning med unge herr Jensen, hans föräldrars missnöje med er som svärdotter, och det obarmhertiga beslutet att vilja åtskilja tvenne älskande hjertan. Stilla och fullkomligt tyst afhörde Julie detta, och då han slutade samt afvaktade hennes svar, tycktes detta äfven uteblifva; hennes läppar darrade, hennes andedrägt var kort, och tårarne framträngde under de sänkta ögonlocken; slutligen sade hon långsamt och med låg röst: — Af hvem har ni hört den historien? — Ah, svarade han dröjande, — jag tror det var fröken Stein som berättade det. — Det borde jag ha anat, sade Julie med bitterhet. — Dock, det gör ju detsamma, hen känner mig inte, — men att ni, — och hon betraktade honom förebrående, — att ni har kunnat tro detta, — det förstår jag inte. Hon tystnade, ty sjelfbeherrskningen gaf vika; hon tryckte handen mot den sig häfvande barmen, vände bort sitt hufvud likasom för att dölja tårarne och gick hastigt vidare. Oaktadt tillbakasättande, missräkning, och allt hvad hon för hans skull hade lidit, hade hon bibehällit sin tillit till honom och ej trott hvarken på rykten eller hvad hon sjelf hade bevittnat; han deremot hade satt obetingad tro till en historia, som föreföll henne sakna all sannolikhet, och hon kände sig kränkt af denna uppfattning af hennes karaktär. Harder, som kände sig illa till mods