Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1867, sida 1

ee blef åter nyktert, sedan riddareväsendets och den på falska läror grundade religiösa fanatismens rus bortdunstat. Handeln hade icke varit utan all vigt under medeltiden, men den hade dock lidit mycket genom rofriddarnas tunga beskattningar. Nu började den att andas friare, sedan konungamakten lyckats frigöra sig från sitt förödmjukande beroende af aristokratien tillräckligt för att kunna göra lag och rätt gällande i stället för näfrätt. Detta var isynnerhet förhållandet der, hvarest såsom i Sverge och i England någorlunda fria institutioner satte folket i stånd att såväl kontrollera som understödja den kungliga makten. Hand i hand med handeln gick industrien framåt med jättesteg. De ofrålse omfattade dem ifrigt, för att kunna emancipera sig från adelns välde och motväga sina gamla förtryckare i politiskt och socialt inflytande. Handeln tillväxte beständigt, den ena mer eller mindre vigtiga upptäckten följde på den andra, och historien skildrar folkens tillstånd såsom blomstrande, trots de ständiga krigen. Det torde dock kunna tryggt påstås, att dessa uppgifter äro falska, och att endast samhällets yta var blomstrande, under det att tillståndet i dess lägre regioner blef allt dystrare. Visserligen afskaffades lifegenskapen i de flesta europeiska länder och böndernas ställning förbättrades, men eländet flyttade från landet endast för att uppträda i mera fruktansvärd gestalt såsom stadsbo. Den rikedom, hvilken förvärfvats genom industrien, var inskränkt till en liten minoritet af ofrälse personer, som bildade en ny aristokrati, nemligen penningens. Denna aristokrati täflade med bördens i lyx, under det att den stora massan af arbetare måste umbära alla dessa lifvets beqvämligheter och behag, som de förskaffade åt andra. Och när det adertonde århundradet kom med sina erkändt materialistiska läror och sin obegränsade skepticism, hvars gift genomträngde nästan hela samhällskroppen, ansågo de högre klasserna sig berättigade att hängifva sig åt alla njutningar, som tolererades af etiketten, hvilkens princip var att sila myggor och svälja kameler. Stegringen af de lägre klassernas elände var den naturliga följden af denna ursinniga lyx och dessa förnedrande utsväfningar, som liknade den romerska kejsartidens icke endast till sin natur, utan äfven genom den omständigheten, att endast en förfärlig storm kunde rena den af pestångor fyllda atmosferen. Folket, som ansåg sin afund berättigad genom de högtuppsattes och rikes immoralitet, vågade omsider gifva luft åt sitt missnöje. De styrande trodde sig kunna betvinga den knotande pauperismen genom ökad stränghet, genom noga iakttagna kastgränser. Detta hindrade dock dess tillvext lika litet som den trånga asken hindrade Thora Borgarhjorts lindorm att vexa.