Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1867, sida 2

llöteborg den 15 Maj. Ett i går e. m. anländt telegram, som neddelades i gårdagens blad, förrissar lerom, att kriget mellan Frankrike ech Preussen blifvit för denna gång afböjdt, och detta genom eftergifter å båda de ristande parternas sida. Dessa eftergifter visa, att hvarken kejsar Napoleon eller grefve v. Bismarck varit angelägna om t drifva sakerna till deras spets. Också ett sådant krig af så betydelsefull beskaffenhet, att det är förklarligt att de som väga sådana äfventyr i sin hand, skygga tillbaka derför. Preussen behöfver lugn, för att befästa sin ställning i Tyskland, och kejsar Napoleon har af ett krig föga att vinna, men mycket att förlora. Icke heller synes man hafva kunnat bringa ationernas sinnesstämning i tillräcklig isning för det krigiska syftemålet. Visserligen hafva några tidningar både i yskland och Frankrike ockrat på nationalfördomar och på en illa förstådd patriotism, för att upphetsa sinnena, men det har ej hindrat fredsröster att med sina rena ljud genombryta krigsropen, och dessa röster hafva utgått från befolkningarnes djup. Det är Tysklands och Frankrikes arbetareföreningar, som utbytt helsningar af vänskap och broderskap, under det suveränerna tillredt krigets brandsacklor. — Måhända hafva dessa röster — som under andra tider hade kunnat stämplas såsom landsförrädiska — icke varit utan allt inflytande på den fredliga vänning, som händelserna nu erhållit. Men de skola hafva en ännu större betydelse för framtiden, ty de hafva gitvit ett stort föredöme. Det skall icke blifva så lätt för den s. k. ,höga politiken, att uppkalla folken till fejd mot hvarandra, när folken sjelfva bilagt det onaturliga inbördes hatet, och beslutat lefva i fred. Man skall väl nu, antaga vi, komma att mycket orda i både franska, tyska och andra länders tidningar om de gjorda eftergisterna. Allt efter olika sympathier skall man törsäkra att Frankrike fått sin vilja fram, eller att Preussen ingenting uppoflrat, utan att det är den förra staten, som af fruktan för Tyskland, dragit sig tillbaka och sålunda blifvit förödmjukad. Opartiskt betraktadt, har för Frankrike all verklig anledning till krig upphört att vara gällande derigenom att Preussen utrymmer den omtvistade fistningen, ty det var ju blott fråga om att undanrödja denna för Frankrike hotande anfallsposition, och besittningen af Luxemburg var ju blott en fråga af sekundär vigt. När alltså Preussen gifvit efter i den hufvudsakliga delen, kunde och borde ej Frankrike fortsätta anspråk, som numera vore fullkomligt oberättigade. Den hufvudsakliga eftergiften är väl alltså på Preussens sida, trots allt hvad tyska tidningar orda i motsatt anda, och denna eftergift bör ingalunda anses nedsättande för Preussen, enär, med tyska förbundets upphörande, Luxemburgs egenskap af förbundsfästning inträdt i ett annat läge, der de fordna föredragen ej längre voro gällande. Och det var just Preussen, som hade åstadkommit denna sakernas nya ställning. Det är emellertid lyckligt, att denna strid, med dess hotande omfång, nu blifvit bilagd, och vi se ingen anledning till fruktan, att detta skett blott för ögonblicket. Hafva klokhet och rättvisa en gång börjat vinna något afseende, så vexer deras makt. Europas maktegande skola väl också en gång börja igse hvad folkens verkliga lycka kräfver, och i alla händelser framträder solkviljan sjelf, med allt större kraft, på den politiska skådebanan. Den helsar redan med glad, om också svag förhoppning den plan, som tillskrifves Englands regering, att vilja söka låstadkomma en allmän europeisk kongress — kejsar Napoleons gamla älsklingstanke sör att ordna de sväfvande förhållandena och derefter vinna åtminstone en lindring i det onaturliga beväpningstillstånd, hvarmed de stora och små nationerna döda sitt välstånd och sin förkofran. En sådan sakernas ordning blott inledd med något allvar, och Europa skulle gå en ny och lyckligare framtid till möte. Näringsflit, bandel och all materiell odling skulle åter taga en hög lyftning, och den AA — 14 (S19AHS har ni It mÖ Anh luaannh