Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1867, sida 2

— Således har niåföljt mig och lyssnat på mig? — Det nekar jag ej, och emedan jag gjort mig det besväret, så är jag äfven fast besluten att stanna här till dess ni kommer ned, eller till dess några alguaziler passera, eller till dess dagen inbryter. — Er röst förefaller mig bekant, och ni tyckes vara tusan så beslutsam. — Det första är möjligt, och hvad det andra angår, så är mitt beslut att stanna i ert grannskap, en pligt motinnevånarne i detta hus, ty uppriktigt sagdt tror jag inte att ni menar uppriktigt med er serenad. — För tusan, och hvarför skulle jag annars sitta här uppe? — Kanske för att öfvertyga er att alla sofva tillräckligt djupt, för att ni kan bryta er in i huset. — Caracho! — Jag står till ert förfogande, äfven om ni skulle rikta tvänne värjor och ett par pistoler mot min stackars puno. Han kastade sin mandolin öfver skuldran och gled med en katts vighet utför muren, bvarvid han begagnade en gallerports stänger. Don Ruiz hade dragit sig tillbaka ett par steg, lutat ryggen mot ett träd och kastat tillbaka sin kappa, så att den ang dre kunde se att han ej behöfde frukta pistoler eller värjor; dervid hade han stödt högra handen mot sidan, hvarigenom dess ingrar berörde dolkfästet. (Forts.)