Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1867, sida 2

Fördömdt! ja, han såg der ett ljusskimmer, visserligen knappt märkbart, en fin strimma mellan de mörka gardinerna; — hans öra hörde ej sången, hans ögon stirrade på fönstret, hvarvid hans hjerta slog häftigt af fruktan att ljusskenet skulle ökas. Ufta trodde han att det blef starkare, och då han märkte att han hade misstagit sig, drog han ett djupt andetag i känslan af ett ögonblickligt lugn. Men allt der uppe förblef tyst och oförindradt,! oaktadt sångarens innerligt glödande ord, oaktadt hans böner om det minsta tecken att man förstod hans bjertas suck och ej förvexlade den med nattrindens hviskning! Nu trädde don Ruiz närmare, ej mera betäckt af trädens skugga, samt gick öfver den öppna gatan tätt fram till muren, och då han nu stod nedanför sångaren, hvilken hade sett den mörka annalkande skepnaden och låtit sin mandolin sjunka ned å knät, ropade han med dämpad röst ill honom: — Hör på, ni der uppe! vill ni inte sluta er opassande sång och derefter krafla er ned hit till mig? Mannen uppe på muren hade lutat sig ramåt, stödt sin högra hand mot höften och sade först efter en temmeligen lång paus: — Ni kallar min sång opassande, hvilcet bevisar att ni ej är någon caballero samt föranleder mig att inte komma ned ill er, emedan jag är så godt som obepnad. — Bah, hvarför talar ni om vapen? — Tror ni kanske att jag följt er och lyssnat på er, för att anfalla er med pistol och värja?