Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1867, sida 2

Nu hade han uppnått Calle della Louja; — der låg Melendez hus, synbarligen mörkt och utan ljusskimmer. Det hade ett ypperligt läge för att, ostörd af granskapet och osedd af den älskade, kunde uttala sina helsningar och önskningar; midt emot låg ett litet torg beväxt af gamla träd, vid hvilkets ena sida sträckte sig en gata, den andra gränsade till en statens byggnad, hvilken vid nattens inbrott i så tyst och öde som man kunde önska. Ah, huru lycklig hade ej husets ensamma läge förr gjort honom, då han såsom en helt ung man här äfven hade sjungit sina sånger, viss om sin barnsliga åhörarinna, som från balkongen lyssnade till honom och ropade skämtsamma ord till honom samt stundom nedkastade en bukett, hvarför Paula då alltid regelmässigt erhöll några icke så illa menade förebråelser af denna Leocadia. Detta balkongfönster, Paulas sofrum, låg utåt regeringsbyggnaden, hvilken genom en temmeligen hög och bred mur sammanhängde med Melendez hus; en mur likasom med afsigt uppbyggd för att bereda sittplats åt en serenaderande kavaljer. Och en sång ljöd verkligen der uppe, ehuru helt sakta; — sångarens fingrar tycktes knappt beröra strängarne, och hans sång kunde nästan kallas en hviskning. Don Ruiz smög sig närmare, i skuggan af träden; han brydde sig i början ej om sångaren, kanske en oförskämd, som afvaktade ett ynnestbevis som gällde hans yrke; — för honom var det vida vigtigare att få sigte på Paulas fönster och upptäcka om något ljus visade sig der.