Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1867, sida 2

III. Don Ruiz följde toreadoren på afstånd, och ehuru han såg honom samt hans följeslagerska endast såsom skuggor framför sig, så hörde han dock stundom ett utrop af den sistnämnda, ett vredgadt ord, hvilket Estevan i början tycktes besvarai lugnande ton; men slutligen yttrade han häftigt ett högt caracho. Licenciaten, som insåg att ett plötsligt afsked skulle följa på detta väl beräknade ord, tryckte sig in i ett porthvalf och uppkastade sin kappa, så att ansigtet doldes. Der stod han nu orörlig och såg toreadoren komma närmare samt hastigt gå förbi; han lemnade honom ett godt försprång och följde honom derefter så varsamt som möjligt, hvarvid han höll sig i skuggan från husen. Sålunda gingo båda öfver Guadalquivirbryggan, och då Estevan hade uppnått Alamedan, ämnade den Ruiz skynda fram till honom med ett par språng, och skulle äfven hafva gjort det, ola den andre hade gått uppför floden öfver den nu så tysta promenadplatsen. Men i stället för att göra detta, försvann han i en at de små gator, som från gyldene tornet föra till tjurplatsen, gick omkring den sistnämnda och försvann i ett litet hus i dess granskap. — Skulle han hafva gått hem till sade licenciaten till sig sjelf och s de, — det vore inte möjligt efter hans framgång under dagens corrida: han skulle vara en dålig spanjor, on: on oj åtminstone försökte att se denr pp slå ut, som lutar sig emot honom. JFi bannelse öfver honom, förbannelser öiver henne, om bäinförelsen var tU0 nr