Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 3

domliga verldsåskådning, förleda sig till slutsatser och omdömen, hvilka kunna rinna anklang lika litet i våra dagar som i hans, ja, som sannolikt alltid skola förblifva paradoxer. Ilufvudorsaken dertill bestod i hans obegränsade förkärlek för antiken, dess konstverld och hela kulturlif. Hans entusiasm för den grekiska santasiens klassiska ideal kom honom att helt och hållet förbise det moderna idealets betydelse, då dock det, såsom Vischer säger, upptager det skönas grundformer i all deras vidd och djup. Han klandrar den kristna konsten och bestrider den skönhet, derför att innehåll och form ej i den så sammansmälta som i den antika, men han besinnar ej, att hufvudorsaken dertill ligger i den omständigheten, att i den förra innehållet är oändligt mycket djupare än i den sednare. I stället ser han skälet till det stora företräde i alseende på skönhet, som han tillerkänner den antika konsten framför den moderna, deruti, att det gamla Greklands store konst närer hade både geni och smak och det kristnade Europas endast geni. Smaken är således, tycks det, i hans tanka den fackla, som leder konstnären till sitt mål — en fackla, som utslocknade med den antika kulturen och troligen aldrig mer blir tänd. I denna punkt tyckes en viss formell likhet råda emellan hans upplattning och de med honom så olika tänkande koryfcernas af den franskt-klassiska skolan på hans tid, hvilka sidoordnade snillet och smaken eller till och med betraktade smaken såsom vigtigare; men den stora olikheten mellan begge parternas resp. åsigter visar sig redan, då Ehrensvärd förklarar smak vara ,känslan af naturens allra hemligaste sanningar — en definition, som helt visst förekom den gustavianska periodens , vitterhetsdrottar högst orimlig. Ehrensvärds partiskhet för den antika konsten och hans fördom mot den, som framträdt i Europas nuvarande kulturstater, gå ända derhän, att han påstår, det den götiska smaken (stilen) är den förskämda grekiska; , man vet, (7) tillägger han, ,att Göterna hade ingen smak: de apade och röfvade. Med ungefär lika mycket skäl säger han, att alla målare ,,ifrån Giotto och Cimabue på 1300:talet, inbegripet Raphael, till nuvarande tid ha målat uti den låga stylen, d. v. s. ,uti den styl, som strider emot ett sannt lagomt, emot ett ädelt, emot ett frisktk, då deremot antiken , arbetat uti den ideala stylen. För öfrigt inskränkte Ehrensvärds förkärlek för antiken sig icke till konstens område, såsom ock ofvan blifvit antydt; genom dess hela kulturutveckling, dess politiska och sociala förhållanden samt framför allt genom individens utbildning i kroppsligt och andligt hänseende ansåg han den vara den nyare tiden ojemförligt öfverlägsen. Att denna hans uppfattning i vissa hänseenden var berättigad, och att många af de yttranden, hvarigenom han framställer den, utgöra behjertansvärda sanningar, är obestridligt, men lika säkert är, att i andra partiskheten och öfverdriften framträda. Stundom uttalar han sig på ett sätt, som kan komma läsaren att tro, det han är fiende till allt framåtskridande så i andligt som i materiellt hänseende, ja, som om han skulle önska en återgång från ett redan uppnådt kulturstadium. Om handeln säger han t. ex.: ,Den lade grundval för orättvisa och väckte begär efter saker utan gagn. Den gick sina egna steg, utan att vara innefattad i lagstiftningen; den gjorde hvar dag uppror emot lagstiftaren och tog ett herravälde utan namn. Det var handeln, som öfverändakastade presteväldet; den omkullkastar med tiden kungaväldet; den täl inga moraliska sammanband: all sinnesordning skall vika, om intet handeln sjättras. På ett annat ställe säger han, att ,, landets religion och förfäders dygder äro de ämnen, som böra målas, men att, då i ett handlande tidehvarf tillämpningen af denna i sig vigtiga regel vore utan nytta, man bör ,intet måla någonting allvarsamt, innan handelsverlden, som förstör sederna, och de nye filosoferne, som förstöra religion, försvunnit-. Dessa och likartade yttranden röja obestridligen, såsom ofvan anmärkts, att en viss ensidighet och extraragans i tankegången stundom visade sig hos denne författare, som dock sjelf så högt prisade -måttan, denna antika dygd. Det oaktadt utgör denna bok, på det hela taget, en verklig guldgrufva af sanna och djupa tankar och förtjenar derför att läsas af hvar och en, hvilken har sinne för de frågor, den behandlar. En särskild förtjenst hos denna i typografiskt hänseende värdiga upplaga at Ehrensvärds skrifter är, att deri förekom