Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 3

länga svarta rocken, med rakad öfverläpp och i licenciaternas ohyggliga hatt framträdt för Paula, hade hon darrande och med omisskännelig afsky vändt sig ifrån honom, och då han smärtsamt upprörd erinrade henne om den långa tid, som han förgäfves suckat för henne, då han endast burit hennes färger, och då namnet Paula hade varit hans enda bön, hade hon upprest sig stolt, hade länge och stadigt betraktat honom med sina blixtrande ögon och derefter sagt, innan hon hastigt vände sig ifrån honom: — Jag önskade heldre att du hade blifvit en torero! I början hade han förmått att skämta öfver detta yttrande, ehuru det hade förorsakat honom en för bitter, smärtsam känsla, för att kunna glömma henne samt den älskade flickans sista varma blick. Han hade, som ofvan blifvit nämndt, ifrigare än någonsin hängifvit sig åt sina studier, ja, han trodde sig kunna inbilla sig sjelf att hans hjerta efter hand lugnades, att han kunde glömma henne, och han grundade denna förhoppning derpå, att han märkte att Paula ej sörjde honom det minsta, ja, att hon var gladare och lifligare än någonsin, ty under de små tertulias i hennes föräldrars hus, hvilka han såsom slägtinge stundom bevistade, öfverflödade hon af glädje och lefnadslust; på alamedan uppvaktades hon afen hel skara caballeros, och vid tjurfäktningarne syntes hon i sina föräldrars sällskap så ofta som den goda tonen det tillät, sparade då, lika så litet som andra unga, förnäma damer, sina bifallsyttringar, klappade med de små händerna, så att sömmarne i de fina handskarne brusto, samt försmådd