Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 3

ej att kasta sin bukett och solfjäder till någon särdeles skicklig espada. Vi måste nu erkänna att den unge licenciaten ej längre idkade sina studier med samma ifver, ja, att hans lust att studera efter ett års förlopp helt och hållet försvann, och denna förändring inträdde ej efter hand, utan plötsligt och vid samma tid som don Fernando Melendez skickades af sin fader ut på hans hacienda i närheten af Sevilla, för att aflägsnas från sina något öfverdådiga umgängesvänner i staden. Då hade don Ruiz följt honom ut ett par dagar, hade åter anlagt den brokiga jaekan, gamascher och sombrero samt kastat sig upp på en yster häst för att i sin väns sällskap, jublande af ungdomsmod, bese haciendans vidsträckta egor samt genom den grönskande huertan ströfva till den icke långt aflägsna bergstrakten, der Melendez egde ännu en mindre egendom, hvarest eldiga, modiga tjurar uppföddes, isynnerhet för Sevillas cirkus. Här fann den unge mannens passion för den ridderliga konsten den rikaste näring, och så ofta han kunde upprepade han sina besök till denna lilla hacienda bland bergen och lärde här med en utomordentlig ifver grunderna för den ädla tjurfäktarekonsten, hvilka framförallt bestå deruti att torcadoren, sedan han betraktat tjuren och sett hans första rörelser, det sätt, hvarpå han sänker hufvudet, huru han springer och vänder sig, urskiljer hans goda samt onda egenskaper, ty endast genom den största färdighet deruti är det möjligt för honom att, med kallt blod, leende trotsa de vilsdaste tjurars horn. e Om don Ruiz vid denna tid, så oft