Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 3

— F. ———— som möjligt, — oftast i hemlighet och förklädd, — besökte tjurfäktningsplatsen i Sevilla, så hade han ett dubbelt ändamål dervid: att njuta af detta skådespel, som han skattade så högt, samt att icke blott se, utan äfven observera Paula. Vid denna tid uppträdde nemligen en ung espada, hvars namn hitintills varit fullkomligt obekant, men hvilken, efter den första utomordentligt lyckade fäktningen, skaffade sig ett rykte liknande fordom don Juan Chacons, eller ännu senare den store Montez. Den unge, sköne espadans namn var Mendovia, — don Estevan Mendoria, och hans anhängare och enthusiastiska vänner, till hvilka alla eircus dilettanter samt nästan alla frumtimmer hörde, påstodo bestämdt att familjen Mendovia, hvilken han tillhörde, var densamma, som var beslägtad med det urgamla huset Guzman. Då han hade inträdt på arenan, med sin värja saluterat den kungliga logen och derefter lugnt vände sig mot tjuren, som långsamt hade dragit sig tillbaka mot dörren till) stallet och med vilda, brinnande blickar betraktade mannen, som nu ensam gick emot honom, hvarvid djuret kanske anade att detta var hans farligaste fiende; — då Mendovia nu stod der, smärt och välväxt, och derefter med den graciösaste hållning gick genom det vidsträckta rummet, likasom förde han en dam till dans, så var espadan verkligen så skön och ridderlig, att man väl kunde förstå huru officionados blickade efter honom med enthusiasm och den största spänning, samt huru otaliga damers hjertan nåstan ängsligt klappade för deras älskling. Dervid låg ett gladt leende öfver hans ädla anlets