Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1867, sida 2

Skors lycka skall belöna er! Men hur mär Juanita? — Vil, och jag medför de hjertligaste helsningar till er från henne och fader Bertrand. Lydia log stilla; slutligen sade hon: — Jag har här fört ett ganska rörligt lif, och likväl skiljes jag ogerna från denna kust, ty jag har här funnit kära, dyra vänner. — Hvilkas tankar skola tölja er bort öfver hatvet till ert hemland. — Jag hoppas det och skall alltid bevara dem i min hågkomst. Men nu måste jag åter ett ögonblick egna mig åt sällskapet; — herrarne blifra annars svartsjuka, om jag sysselsätter mig så länge med er. — Och af hvem har ni fått den undersköna buketten? Är er blomsterleverantör äfren här? — Jag kan ej upptäcka honom, sade Rafael. — Nej, hviskade Lydia med ett förstulet leende, — den kommer från en ny adoratör embord, förste officeren, — men förråd mig ej! O, jag har briljanta utsigter till en ganska intressant resa, tillade hon samt lutade sig fram emot Rafael, — och borde egentligen hafva bedt er om ett litet förråd af lockar. — Apropos, vet ni att det är ganska oartigt af er att ej hafva bedt mig om en sådan. — Med en varning, som den arme Stjerna gaf mig — skämtade Rafael. — Åh, vår gode Stjerna, — han har i sår, troligtvis för att göra mig riktigt olycklig, skickat mig sitt förlofningskort; — han gifter sig med en korsångerska vid härvarande teater. — Bär han väl ännu min lock?