Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1867, sida 3

samma lärer väl den betänklighet vara, sandra för att bryta med sekelgamla formler och framställningssätt. ledes blefve genomförd; och sannerligen tyckes sangelläget att religionsundervisningen blir undervisningen. Ty att söndagsskolan enI gande. barnen blott om Söndagen skulle sysselInom vanans makt lätt verka derhän, att de fullvuxna ansäge sig kunna begagna sendet. Orsakerna till det faktiska förhällandet, att skolan har lättare att erhålla fack än religionen, torde vara mångaCURR AVI 1c11IL LIL ILHIVUBCIIIHUCU UCII UCI CAIINCUCÄ skärpa hos lärjungen som detta; men också sätter det, så att säga, kronan på verket. Här om någonsin fordras dock af läraren försigtighet och omtänksamhet. Ilan bör visserligen starkt framhålla tankeragarna och uttryekligen betona, att hvad som strider mot dem är inför tänkandet omöjligt att fasthålla, men han bör också tydligt uppvisa den abstrakta tankens fattigdom på innehåll i motsats mot kärnslans och fantasiens rikedom. Han måste derjemte framställa nödvändigheten af en dylik rik förnuftig känsla för att derutur kunna utveckla en mångfald af förnuftiga tankar, enligt den gamla regeln nihil est in intellectu, quod non antca fuerit in sensu. Den större vigten och betydelsen för menniskan af det praktiska, af viljan och handlingen, än af den theoretiska utbildningen, kan för en lärjunge knappt nog för ofta framhållas. Sammalunda är förhållandet med viljans frihet. Läraren får ej försumma något tillfälle att inskärpa den vigtiga sanningen, att menniskan har sig sjelf att skylla för de förseelser hon begår; att hen således ej må kasta skulden derför hvarken på den så ofta anlitade store frestaren, eller på den likaledes ofta nog orättvist beskyllda verlden, utan att ansvaret är hennes eget. Vi hafva sålunda i korthet sökt visa, huru de särskilda vetenskaperna, hvar på sitt egendomliga sätt, kunna lemna sitt bidrag till en klarare och värdigare uppfattning af Gud och vårt förhållande till honom, samt huruledes de kunna göra detta på det sansade framåtskridandets väg utan några våldsammare omstörtningar. Att nemligen en allt större klarhet med afseende på Gud ytterst måste vara målet för hvarje theoretiskt sträfvande, derom borde väl ej någon tvist kunna uppkomma. Men om så är förhållandet, och då skolan ju har att leda ungdomen de första fjäten på kunskapens väg, till dess den kan gå ensam och utan ledare, så får, såsom redan förut är antydt, ingen lärare lemna nämnda mål ur sigte; ännu mindre får, skolan såsom sådan i sin helhet göra det. Derhän syftar dock det bruk, som på sina ställen t. ex. i Förenta Staterna redan är infördt, samt äfven hos oss mer än en gång förordats till införande, att fullkomligt utesluta religionsundervisningen från den egentliga skolan för att förlägga den till Söndagsskolan. Att så tillgår i Förenta Staterna torde hafva sin förklaring deraf, att så många olika religionssamfund derstädes kämpa mot hvarandra, hvilkas bekännare naturligtvis vilja hafva hvardera sina barn uppfostrade i sin bekännelse, men hvilka alla enas uti det gemensamma oförtrutna jägtandet efter denna verldens goda. Skolans uppgift är derföre ej heller att lägga grund till en uppfostran för tid och evighet, utan endast att bibringa lärjungen på möjligast korta tid det nödtorftigaste för att kurna reda sig i det praktiska lifvet. På den , religiösa indifferentism, som häraf måste blifva följden, söker sedan söndagsskolan råda bot genom en sekterisk sanatism. Hos oss, hvarest egentligen endast en religion förefinnes, har man förebu andra skäl för sitt yrkande på religionsundervisningens skiljande från skolan. Man har framhållit svårigheten för isynnerhet mindre läroverk att erhålla goda religionslärare, men påstått att sådane skulle söndagligen stå till buds i de många, män och qvinnor, som, utan att tillhöra lärareståndet, dock af nit för den vigtiga saken skulle vilja och kunna egna en oförtruten och fruktbärande omsorg åt ungdomens kristendomsundervisning. Att verkligen den omnämnda svårigheten förefinnes, nödgas vi erkänna; deremot kunna vi icke så alldeles underskrifva det sednare påstägoda lärare i snart sagdt hvarje annat handa, men ingalunda den minst verksom mången hyser å ena sidan för nödvändigheten att hos ungdomen inplanta en religiös uppfattning, som han sjelf redan inser vara föråldrad och ohållbar, å den Det skulle såredan för detta missförhållandes snara bortskaffande vara af stor vigt, att den i annalkande stadda reformationen det väl för skolan vara åtminstone lika lika väl handhafd, som någon annan del af sam skulle dervid göra tillsyllest, det visar sig snart vara ett förhastadt antaRedan den omständigheten, att sättas med religionen, kunde nemligen gedensamma såsom ett slags söndagsplagg, hvilket under veckan hängdes bort. Dessutom, äfven under antagande af mycket nit och mycken ihärdighet från de frivilliga lärarnes sida, måste man dock i de aldra flesta fall frånsäga dem den pedagogiska takt, den undervisningsvana, som i allmänhet endast vinnes genom ett träget arbete på detta område. Den svåraste anmärkningen mot dessa frivilliga är dock den, att de, med mycket sällsynta undantag, äro förkämpar antingen för ett ovilkorliot dvarståzende vid den blinda bok-!