Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1867, sida 3

Hvilken ståndpunkt böra ungdomslärarne intaga i den pägående religiösa striden! (Forts. fr. gårdagsbladet.) Historien har såsom undervisningsämne alltid varit särdeles högt skattad för de rikliga och osökta anledningar den gifver att framhålla Guds ellvisa styrelse och det godas slutliga seger. Läraren måste här framhålla mensklighetens framåtskridande, till en allt Kögre kultur, förnuftets seger, öfver fördomarne och religionssystemernas fortgång till ett allt renare och ideellare innehåll. Deremot bör han varna lärjungarne för den uppfattning, att Gud skulle omedelbarligen inblanda sig i utgången af menniskornas alla små angelägenheter, en åsigt thyvärr af många omfattad och framställd, men hvilken, konseqvent utförd, l der till förnekande af den fria viljan och menniskans sjelfbestämningsrätt. Resultatet af historiens studium bör blifva det, att lika litet som någon föregående generation af menniskor varit fullkomlig i trots af sin sträfvan derefter, lika litet torde vi eller våra efterkommande kunna hoppas att uppnå fullkomligheten, men lika stor är vär törbindelse att söka lefva ester Guds vilja och att söka fatta honom i hans rådslag, i det hopp, att större kraft och större klarhet så småningom må kunna vinnas, likasom de väl i någon mån hittills vunnits. . Mathematiken, till sitt väsende egentligen läran om tiden och rummet, bör bäst för ess kunna åskådliggöra Dens oändlighet, för hvilken tid och rum icke finnas till. Men derjemte tvingar den oss genom sin fordran af sträng bevisning för allt, som faller inom dess område, att med skarp kritik bemöta alla försök att förmå oss såsom verkliga inom tiden och rummet fallande sinnliga fakta erkänna det, som har sin rätta betydelse såsom bilder och myther. Ju mer man i detalj studerar naturvetenskaperna, ju klarare uppfattning man vinner af naturens företeelser i deras sammanhang med hvarandra och med det hela, desto högre beundran måste man komma att känna för Guds storhet, som är skönjbar såväl i det minsta kryp som i verldskropparnes rörelser, såväl i elementernas uppror som framförallt i det helas harmoni. Man märker, att lagar leda utvecklingen, hvilka sedan verldarnes tillblifvande verkat på samma konstanta sätt, och hvilka också synas egnade att dermed fortfara till verldarnes slut; man föres ovilkorligen till tanken på den lefvande personlige stiftaren af dessa lagar, lika visa som orubbliga. Ve alltså de lärare — och en och annan sådan finnes thyvärr ännu — som af pantheism eller atheism låta förleda sig att för sina lärjungar framställa materialistiska och atomistiska förklaringsgrunder öfver naturen; men ännu mera ve den, som dermed förbinder ett lärdt och öfverlägset hån öfver de enkla bibliska framställningarne. De förra gifva barnen stenar i stället för bröd; den senare förgiftar för dem kunskapens helsobringande brunn.