Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1867, sida 2

så ofta blifvit bedragna af folk tillhörande din stam! — Jag säger er ingen lögn, mina vänner. I den stora staden skolen I återfinna alla edra landsmän och med dem återvända ni, för att aldrig, aldrig mera lemna Raiateo! — Raiateo! — Likt en trollsormel verkade detta ord på hela skaran, och ett allmänt jubel hördes nu från öboarne. llitintills hade de ej kunnat besegra sitt misstroende, men nu utbröt deras glädje desto högljudare och häftigare. — Nå, Gud ske lof! utbrast den gamle sjöbussen, hvilken åtföljde dem som tolk och red en något tredsk åsna, — mina ord ville det patrasket inte tro, hvad jag än sade, och det var nära att de inte bade följt med mig. De ha också gått likasom i en likprocession hela vägen, och jag trodde redan att vi skulle marschera in i Lima på det viset. Nu kommer slutligen litet lif i spelet. Hitintills har jag sjelf föresallit mig som en slafhandlare, hvilken för sin vara till marknaden. Den sjuka på båren hade sammanknäppt sina händer och bad, medan ett saligt leende förklarade hennes anletsdrag, ty hon hoppades nu att få återse sitt hem, — sina palmer! — Framåt nu! ropade matrosen till lem, — ju längre ni dröja här, desto sednare kan skeppet afsegla, och vi äro de sista på hvilka man väntar! Då bärarne hörde dessa ord upplyftade de åter båren med en ifver, som gällde det att redan i dag uppnå deras kära ö. — Joranna! Joranna! ropade de efter ryttaren, — och den sjuka tillvinkade honom med sin afmagrade hand sin tack samt