Staden och Länet. Docenten Forssells sjunde föreläsning egde rum i Lördags afton. Föreläsaren som tillfölje af tidens knapphet icke kunde medhinna någon utförligare framställning af Frihetstidens Riksdagslif, utan måste inskränka sig till en kortfattad öfversigt af dess väsendtligaste karaktersdrag, angaf först trenne synpunkter, hvarunder han ville betrakta Ständernas Envåldstid. Ständerna hade trädt upp till den högsta myndigheten i riket; de hade nedsatt konungamakten till ett intet; de gjorde Rådet till ett utskott af Ständerna. Folkrepresentationen hade blifvit styrande och en representation af Sluten. Såsom sådan hade den att ådagalägga de för hvarje statsstyrelse nödiga egenskaperna af politiska insigter, opartiskhet och rätivisa samt sjelfsländighet. Ur den första synpunkten betraktade förete Frihetstidens Ständer den egendomligheten, att de tillvällat sig en magt, som icke svarade mot deras egentliga karakter. Såsom representerande Stånd voro de egentligen beräknade på att frambära hvart sina intressen inför en ur högre synpunkt pröfvande myndighet; inom sådane hade de icke behöft andra qvalifikationer än noggrann kännedom af ståndets intresse. Uppgiften var nu förändrad, — men qvalifikationerna voro desamma. Isynnerhet gäller detta om de tre ofrälse stånden, hvilka såsom stånd betraktade visserligen icke kunde bjuda på de för en statsstyrelse erforderliga politiska insigter. Riddarhuset stod då åter, såsem det stånd, hvilket var kalladt att genom sina politiska insigter och erfarenhet leda och bestämma Riksdagens verksamhet, på samma gång det uppehöll sin egenskap af att vara det offentliga ståndet. Men — Riddarhuset hade genom de sednaste förändringarne förlorat sin ursprungliga karakter af en verklig Aristokrati -— och när det ändock vidhöll sina ursprungliga anspråk, så fick denna dess ställning ett skadligt inflytande på dess egen och på hela Riksdagens politiska verksamhet. Det lösa folket, som utgjorde pluraliteten å Riddarhuset och efter 1719 betydde ika mycket som den verkliga aristokratien derinom, bidrog icke oväsentligt dertill att korruptionen tog fart inom Riksdagen. Dermed gjordes icke politiska insigter, utan bestickningsmedlet utländska penningar till grundval för politisk betydenhet, och dermed var natvrligtvis också knäcken gitven åt Ridderskapet och Adeln såsom det offentliga ståndet. Äfven i det andra hänseendet, i afseende å opartiskhet och rättvisa i handläggande at rikets ärender, måste de styrande ständernas ställning försvåras genom deras karakter af Stäåndsrepresenta-. tion. Ty dermed voro till sjelfva medelpunkten för samhällets lif framsläppta icke blott ortsintressen och enskilda intressen, utan äfven de så skarpt utpräglade ståndsintressena, och svårigheten mäste blifva rätt stor att öfver dessa göra rikets stora, gemensamma intresse gällande. Svårigheten blef så mycket större som de oundgängligaste korroktiverna för denna sara icke funnos till för Frihetstidens Ständer. Ett korrektiv hade varit om den allmänna opinionen kunnat utöfva sin kontroll öfver den styrande församlingen; men denna kontroll saknade Frihetstiden, som gick ända till ytterlighet i skuggrädsla för politisk yttrandefrihet. Följden blef också den, att dessa ständer förete den skamlösaste godtycklighet och missaktning för lagliga former och allmänt medborgerliga rättigheter. Ett annat korrektiv hade funnits, om Staten varit afskiljd från all direkt gemenskap med de enskilda intressena och låtit dessa sköta sig sjelfva. Men den starka centralisation, som Carl XI utbildat, blef af Frihetstiden ytterligare förstärkt, och sålunda var det knappast något enda intresse inom Sverges rike, som icke pockade på att tillfredsställas af de styrande Ständerna, som icke af dem skärskådades och som icke på något sätt fick anledning att väcka missnöje mot deras styrelse. Fordran på sjelfständighet i vilja och handling slutligen kunde Frihetstidens Ständer allraminst fylla. Sjelfständighetens första vilkor för en sädan styrande tkorporation är naturligtvis enhet. En formell enhet egde Frihetstidens Ständer uti Sekretå utskottet och dess myndighet, hvaraf föreläsaren gaf en kortfattad teckning. En reel enhet åter skulle de väl hafva uti Riddarhusets politiska inflytande och i partibildningen. Men olyckligtvis hade Riddarhuset icke sjelft nog sjelfständigbet, och så blef partiväsendet under Fri—