vår lag borttaga den enda blodiga släck, som finnes qvar från fordna tiders barbarism, samt öfverlemna åt Herren öfver lifvet och döden att ensam bestämma dagen och stunden, då hvarje menniska skall inträda i evigheten. IIerr Grenander höll ett vackert föredrag, hvilket var så mycket mera anslående, som man väl kunde höra att hvarje ord, så att säga, gick från hjertat. Han förklarade att han ur kristlig och moralisk synpunkt icke kunde annat än på det högsta ogilla bibehållandet af det ifrågavarande straffet. Någonting godt finnes hos hvarje menniska; men detta stratt omöjliggör den lisdömdes förbättring Man påstår att dödsstraffet är gagneligt såsom afskräckande. Nej! Talaren frågade om i andra länder, der det varit afskaffadt, eller i Sverge under de år, då det icke tillämpats, lugnet varit stördt. Man talar om behofvet at allmänt skydd Ha vi icke fängelser, skola vi icke kunna upptänka andra medel till att göra samhällsvådliga personer oskadliga? Mången påstår att i vårt land föreställningen om dödsstrafrets nödvändighet står i ett oupplösligt samband med rättsmedvetandet. så är det icke. Se på vårt gamla bondestånd, representerna för de djupa lederna af detta kära svenska folk Voro icke de de första att utdöma detta straff? Johan Gabriel Richert, denne vi lands störste rättslärde, hvilkens stämma för tid tystnad — månne icke hans ord skall något och mycket i förevarande fall, månne icke han skall kunna anses sågom en stor auktoritet i denna fråga? Richert deltog i lagberedningen i början af 1540-talet; och denna beredning förklarade dödsstraffet böra qvarstä. Men han, den utmärkte mannen, hörde i denna fråga till minoriteten, och talaren uppläste för kammaren det vackra yttrande, han i frågan afgaf, och hvaruti han uttalade den förhoppningen att dödsstraftet, innan han nedstege i grafven, skulle borttagas ur den svenska lagen. Tal. slutade med att uppmana kammaren att icke af små betänkligheter låta förmå sig att undanskjuta en mensklighetens, den sanna humanitetens 1 ga. Herr Rehnslrom talade äfvenledes med mycken ärma för bifall till motionen. Hö ä an, sade han, står kärleken, 1 8 ningen står förlåtelsen, högre än försoningen står nåden. Jag yrkar derföre i religionens, mensklighetens och civilisationens namn att detta straft må blifva upphäldt. Herr Key erinrade om att alltsedan Drakos tid lagarne bhfvit mildrade i den mån civilisationen framgått. Ilvad som i ett århundrade ansetts såsom ett rättvist straff har i ett derpå följande sekel kallats ett juridiskt mord. Tal. sade sig ha icke allenast moraliska utan äfven rent praktiska I för sitt yrkande på dödsstraffets borttagande. åra lagar måste anses såsom vår civilisations ansigtsuttryck, och vi ha väl hunnit så långt att icke någon finnes ibland oss, som ej på det kraftigaste vill motsätta sig att vår samhällsordning kall stödjas på hatets och hämndens grund i stäl let för på kärlekens och rättvisans. Tal. instämde med hr Bovin. Herr A. W. Nilsson hoppades att kammarens medlemmar, som bäst kände opinionen i landet, kulle genom att med största möjliga enhällighet rösta för dödsstraffets afskaffande, ådagalägga oriktigheten af utskottets påstående att föreställningen om detta straffs nödvändighet ingår i det allmänna rättsmedvetandet. Herr Ahlgren nedlade sin lisliga pretest mot 1567 års lagutskotts åsigt, att det svenska folket ännu ej hunnit den ståndpunkt i sedli ende att dödsstraffet utan våda kan här i landet afkaflas. Detta straff är icke nödvändigt, ty man an uppfinna andra utvi till att göra mot samillet siendtliga personer oskadliga, och det är icke rättmätigt, emedan det endast tillkommer Gud, som förlänar lifvet, att också taga detsamma. Tal. yrkade att kammaren måtte besluta det ifråwvarande straffets upphäfvande samt i skrifvelse till K. M:t anhålla att sådana dringar i vår strafflag, som i anledning af detta beslut kunna sinnas nödige, må blifva gjorda. Herr Dahm yttrade bland annat, att den reform, hvarom fråga vore, skulle kunna i everldeliga tider uppskjutas, om afseende blefve sästadt vid det ul utskottet förebragta skälet, att det icke ginge an att upphäfva dödsstraffet, emedan man så nyligen beslutit att det skulle bibehållas. Ty denna fråga skall utan tvifvel återkomma vid hvarje riksdag ända till dess den går igenom, och man skulle då för hvar gång kunna säga att straffet måste qvarstå derföre att man året förut bestämt att så skulle ske. Tal. yrkade bifall till motiohen. Herr Ribbing förklarade sig vara en af ,,domler, som i utskottet tillstyrkt straffets bibehållande. Det är icke utan, sade han, att jag känner mig litet generad; ty jag står här på sätt och vis om en advocatus ellebolik). Lagutskottet menar icke med allmänheten det fordna bondeståndet. Långt derifrån. Detta d, som ut2jorde en ringa bråkdel af folket, var, enligt lagutskottets tanke, en mycket bildad korporation. traitet behöfver nu ej användas vid andra tillHen än då det betinnes oundgängligen nödvänligt; man har ett annat alternativt straff, som i vanliga fall tillämpas. Ilvad tidsandan angår är len en ostadig herre. För 20 år sedan förklarales allmänt i tidningar och skrifter att tidsandan ordrade krigens upphörande, såsom varande unenskliga; men sedan dess tyckes tidsandan i letta afseende ha ändrat s Känslan ville tal:n cke fästa sig vid, utan i stället se sakerna sådada de äro. En general, som kommenderar fram n trupp i striden, vet mycket väl att många af de wederliga soldaterna gå döden till mötes; men man adiar icke honom, tvärtom man prisar honom, ifall n vinner slaget. Och dessa soldater, som af egen vilja gifvit sina lif till spillo, berömmer man ckså emedan de offrat sig för fäderneslandets väl. Men dessa brottslingar offras ju också, f t amhällets öfrigy medlemmar må kunna lefva i säterhet, d. v. s. för det allmänna bästa. Ar det då lott brottslingars lif man skall vara rädd om? staten likasom den enskilde är berättigad att vära sig sjelf genomde medel, som stå till buds. Man har sagt att det behöfves tid till ånger o. s. v. Jen gamle fllolosofen Aristoteles ansåg och att ikasom det åtgår tid till förvärfvande af färdiget i gymnastik, skjutkonst m. m. dylikt, moraisk förbättring endast långsamt kan ske. Men det ndliga. menade tal:n, mätes icke af tiden. Uan har äfven tyckt det vara ohyggligt, att en nenniska dödas fastän hon ångrar sig. Om man esonnerar så, huru går det då med alla andra träff? Om en person blir dömd till böter och ge— 2 ) Djefvulens sakförare.