hållning, är man likväl icke utan bekymmer med afseende på Beusts egentliga planer. Specielt ,,Köln. Zeit. betraktar den österrikiske utrikesministern med afgjord misstänksamhet och varnar kabinettet i Berlin mot Beusts vänlighet, som under oegennyttans och förtrolighetens mask vill söka inveckla Preussen i ett krig mot Frankrike. Pressen i Österrike uttalar sig nästan enstämmigt för neutralitet och sstridens lokalisering. Som det vigtigaste motivet för en sådan politik framhålles det ryska kabinettets oklara hällning i denna strid. , Osterrike skulle — så yttrar en tidning — utsätta sig för de största faror, som det blefve inveckladt i en strid mot Ryssland. Ett krig med Preussen—Ryssland kunde lätt sluta med de slaviska provinsernas införlifvande i czarens rike och de tyska ländernas inkorporation i den nya preussiska stormakten. Den franska ,Mem. dipl. uttalar sig om Österrikes ställning gentemot Frankrike och Preussen på följande sätt: , Efter att hafva utträdt från förbindelsen med Tyskland har österrikiska kabinettet erhållit fullkomligt fria händer i afseende på sina allianser och behöfver icke längre lata binda sig af sina förra tyska bundsförvandter. Som praktisk statsman betraktar baron Beust ingen allians som verklig och af betydelse, som icke har till syfte att uppnå ett bestämdt mål. Detta vill säga, att i hans ögon medför hvarje allians vissa bördor och förpligtelser, samt att Österrike derföre, innan det ingår på någon sådan förbindelse, noga måste öfverväga sina egna intressen och pröfva hvilka fördelar en allians skulle erbjuda. Enär det nu alldeles icke ligger i Österrikes sanna intresse att förstärka den preussiska hegemonien, skall det således icke kunna ställa sig på Preussens sida. Efterhand som händelserna utveckla sig, skall kabinettet i Wien fråga sig sjelft hvad som bäst öfverensstämmer med dess intressen, och em det skulle söka allierade utem Tyskland, kunde Preussen så mycket mindre vara berättigadt att ogilla detta, eftersom konung Wilhelm förra året slutade en offoch defensiv-allians med Italien i ett ögonblick, då den tyska förbundsförfattningen, som förbjöd medlemmar af tyska förbundet att föra krig inbördes, ännu var gällande. FRANKRIKE. Regeringen har vidtagit alla dispositioner för att utan uppseende och tidsförlust draga trupper från Algier till Frankrike. Bland de regementen, hvilka redan fått order att hålla sig färdiga, befinna sig äfven de trenne så kallade sefir-regementena, hvilka, bestående af straffade soldater, äro lika mycket kända för sin tygellösa vildhet, som sitt dödsförakt. De från Mexiko ankomna regementena kompletteras. Hvad förslaget till armöens reorganisation angår, så hafva krigsministern och kommissionen gjort ömsesidiga koncessioner, och man tror, att detsamma i sin nya form skall gå igenom. Prins Napoleon lärer vara mycket krigiskt sinnad, och han säges hafva föreslagit, det Belgien skulle göra gemensam sak med Frankrike. Prinsen har ofta öfverläggningar med kejsaren och marskalk Niel. Sem bekant är, vistas konungen af Belgien för närvarande i Paris. Trots sitt inkognito mottogs han vid bangården, å kejsarens vägnar, af hertig Bassano. Efter detta gjorde kejsaren ett besök hos konungen, hvilket omedelbart derefter besvarades. Den 11 dennes besökte de tillsammans expositionen. Sedan någon tid har ett rykte varit i omlopp uti de diplomatiska kretsarne i Paris, till hvilket man i början icke satte någon lit, enär det lät temligen äfventyrligt. Det omtalas emellertid nu med mycken tillförlitlighet, att spanske ambassadören i Berlin, i sin regerings namn, skulle hafva erbjudit grefve Bismarck en allians med Spanien, i händelse det komme till krig mellan Frankrike och Preussen. Då franske kejsaren erfor detta, lät han genast kalla till sig Mon, spansk ambassalör i Paris, för att fråga honom huru härmed förhölle sig. Den förvånade ambassadören sade sig icke veta det ringaste härom. Derefter kallade kejsaren till sig len i landsflykt varande spanske progressistchefen Olozaga, som sade sig hålla ett lylikt steg från drottning Isabellas sida