Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1867, sida 2

häckarne och trädgårdarne, då han åter upptäckte en trupp menniskor på vägen. Men då han kom närmare, igenkände han en afdelning söderhafsboar, hvilka kommo från Macas och Magdalena. ODet tycktes hkväl ej vara något glädjetåg af befriade, lyckliga menniskor. Tysta och dystra gingo de arma öboarne på den dammiga vägen, ty man hade ej kunnat förmå dem att sitta upp i en sadel, och fyra af dem buro dervid på en lätt bår en ung, nästan hvit flicka, hvilken såg ut att vara nära döende och endast genom ett par öfver henne anbragta bananasblad nödtorftigt skyddades mot de sörtärande solstrålarne. — Helsa er sköna ö ifrån mig! ropade Rafael till dem på deras språk då han tyglade sin häst nära intill dem, och likasom ett trolleri verkade de få orden på skaran. Bärarne nedsatte båren, män och qvinnor skyndade fram till Rafael och ropade till honom: — Hvarifrån kommer du, fremling? Känner du vårt land? — Jag känner det, sade Rafael vänligt, — och är hjertligt glad öfver att ni få återvända dit. — Och få vi verkligen återvända dit? ropade en gammal man, hvarunder han med ett ångestfullt uttryck såg upp till Rafael, — är det inte ett förräderi at Vi-vis? — Det är just Vi-vis, svarade Rafael, som denna gång återskänka er åt er hembygd. Vid stranden ligger redan ett stort, väldigt skepp, som skall återföra er till ert fosterland. — Och är det sannt, — är det visst? 0, säg oss ingen lögn, fremling. Vi ha