Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 3

nenterna, att slägten och arter här representeras af analoga former, att alla fenomener i växtverlden der bestyrka läran om derivativa arters närvaro, att växterna under den stilla men säkert fortgående kampen för sin tillvaro begagna sig hvarje förändring i form och af je ombyte af yttre förhållanden, samt att form ndring är regoln i det organiska lifvet lika säkert, som att bestämda kombinationer och mathematiska proportioner äro det i det oorganiska. Vist är det anordnadt, att, likasom intet är absolut lika i tid och rum, så kunna ej två lefvande växter uppstå lika, och vist är det faststäldt, att dessa varelser efterträda hvarandra, ej genom att mångfaldiga absolut identiska former, utan genom att variera dem så, att den rätta formen må intaga sitt rätta rum i naturens evigt skiftande, ändamålsenligt anordnade hushållning. Att emellertid andra naturforskare hylla andra skådningssätt i fråga om de lefvande varelsernas förekomst på vår jord, derpå må här anföras ett exempel. Bland de främmande länder, hvilkas flora varit oss temligen länge, men också temligen ofullständigt, bekant, är den i det hittills så hemlighetsfulla Japan. Från vår landsman Thunberg, som 1775 här uppehöll sig i 2:ne år, till de aldra sednaste expeditionerna från England, Nordamerika och Ryssland, har detta lands egna vegetation varit föremål för vår nyfikenhet. Redan för flera år sedan påvisade Zuccarini den märkliga öfverensstämmelsen mellan den Japanska floran och den östliga hälften af Nordamerika; Asa Gray utförde mera fullständigt denna jemförelse, men nu sednast har Miquel framställt andra åsigter. hvartill han kommit på grund af de ytterst rika växtsamlingar, som under hans vård finnas i Leyden. De stora öar, hvaraf det Japanska herradömet består, bilda en sträckning af 13 grader; de äro serdeles bergiga, på många vulkanspetsar qvarligger snö hela sommaren; men de sydliga delarna hafva ett varmt klimat. Redan häraf framgår en orsak till ett af den Japanska florans egendomligaste drag, nemligen den stora mångfalden af dess växttyper. Man beräknar nemligen denna flora innefatta 2,100 arter, fördelade på 794 slägten, så att tre arter i medeltal komma på ett slägte, ehuru ett högst betydligt antal genera finnas, som blott representeras af ett enda species. Det andra egendomliga grunddraget i denna flora att vedväxterna här uppträda i ett så ansen stort antal i jemförelse med de örtartade. Då det nu är en lag, att ju kortare tid en växt behöfver för sin utveckling, desto mera förekommer den i skilda trakter, så följer, att en ster del af Japans växter skola vara mera inskränkta till denna3slutna örerld. Floran är också här sammansatt af flera olika elementer, nemligen af de nordliga typer, som den har gemensamma med Kurilerna, Kamtschatka och ännu mera arktiska trakter; vidare af dem, som antingen med identiska eller analoga former åfven förekomma i det ostliga Asien; dernäst af dem, som jemväl återfinnas i den ostliga delen af Nordamerika på andra sidan de klippiga bergen, och slutligen af mera egendomliga former. Hvad de första, eller de arktiska, angår, så är det bekant, att dessa i jemn fördelning sprida sig ut öfver alla de nordliga länderna kring hela zonen, och kunna derföre icke saknas i Japan mot Kamtschatka gränsande trakter eller på dess höga berg. I afseende på det asiatiska elementet, så är detta ett af de mest framstående, och ju mera vi skola lära känna det östliga Siberien, Mandschuriet och Kina, såsom vi i sednaste tiden kunnat uppfatta vegetationen i Himalaya och Amur-området, desto större skall öfverensstämmelsen befinnas mellan Asien och Japan, så att man blir benägen antaga, att i längesedan försvunna tider en enda kontinental-flora täckt rymden från Baikal-Siberien till och med Japan. Endast 38 växtslägten hafva ännu icke blifvit funna utom Japan, men säkert skola många af dem anträffas i Asien, ju noggrannare dess vidsträckta trakter blifva undersökta. Hvad man sednast upptäckt i Kina vid Hongkong och på arkipelagen mellan Japan och Korea har redan fyllt mången lucka i denna anade öfverensstämmelse. Många till och med europeiska växter hafva öfver Asien hit framträngt, men i Japan funnit sin ostgräns. Närmaste ögrupp mot Amerika i Stilla hafvet har redan deremot aflag all förvandskap med den Japanska floran — så att allt tyckes antyda, att vi här hafva att göra företrädesvis med en del af den Asiatiska växtverlden. (Forts.)