Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 3

AI Uv 191dtAÅ ITUCU 91 10t1 I19C( —; 41 UTC d11— dra utan votering. tdw Z . K. Vetenskaps-akademiens årshögtiå. Den 31 Mars. Prof. Anderssons berättelse i botanik lydde som följer: .Frågan om de lefvande varelsernas ursprung har i alla tider sysselsatt det forskande menniskosinnet; men under intet tidehvarf har den i så hög grad framkallat så lifliga strider och föranledt så anmärkningsvärda undersökningar som i det närvarande. Stödjande sig på några ofullkomligt iakttagna facta, trodde de gamle på en organismernas sjelfdaning; man föreställde sig, att jorden, i sin första ungdoms styrka, gifvit upphof åt alla växter och djur, och sednere, då den förlorat en del af denna kraft, frambragte endast små varelser; Plutarch påstår, att i hans dagar skapade den endast råttor, och Aristoteles, som så sannt uppfattade ryggradsdjurens stora grupper, trodde redan då på en sjelfalstring hos insekterna. Ofattligt är det, och skall väl alltid så bli för oss, huru det första lifvet väcktes; större möjlighet förefinnes att inse, huru från denna första början hela skapelsens sköna mångfald utvecklat sig; och i detta hänseende ha många olika åsigter gjort sig gällande. Det är denna fråga, till hvars lösning vår tids naturforskning är så sysselsatt att hopsamla bidrag, och man kan säga, att sedan Darwin för några år sedan återupptog och med sitt snille och sin erfarenhet gaf ny styrka åt läran om on fortgående skapelse, åt den åsigt, att de organiska väsendena under jordens olika utvecklingsperioder förändrat sig från enklare former till all den beundransvärda rikedom och storhet, som nu smyckar vår jord, har denna tanke, ömsom bestridd och ömsom medgifven, ansetts så betydelsefull, att knappast något ämne i sednare tider blifvit inom naturtorskningens område behandladt, som ej tillika skärskådats ur denna synpunkt. En bland dem, som i botaniskt hänseende med största skärpa omfattat denna åsigt, är d:r Hooker ; och nyligen har han vid det i Nottingham hållna engelska naturforskaremötet belyst densamma med en framställning af det förhållande, sem eger rum mellan vegetationen på vissa öar eller ögrupper och närliggande fastland. Så finner man Maderas flora sammansatt af tvenne elementer, det ena bestående af former, mer eller mindre gemensamma med Medelhafvets kustländer, och det andra mera atlantiska. Det förra visar talrika beståndsdelar, som bilda omisskänneliga öfvergångar från alldeles identiska till helt om ock med de förra analoga former, men det sednare framstår ännu såsom mera egendomligt. Att dessa sednare, de nu egendomliga arterna, äro gamla former, som äro stadda i ett försvinnande, anser Hooker tydliggöras dels af en på sjunkningen af ön beroende sammandragning af växtformernas utbredningsarea, dels deraf, att de vingade insekterna, hvilkas närvaro är så nödvändig för fröens uppkomst, här — likasom på nästan alla oceaniska öar — uppträda blott i ett förvånande ringa antal, dels slutligen deraf, att det är kändt, att de täta skogar, som, när Madera först upptäcktes, betäckte densamma, af invånarne uppbrändes, hvarvid en mängd växtarter utan tvifvel förstördes. Den närliggande ön Porto Santo, som nu också har en afvikande vegetation, ödelades nästan helt och hållet af kaninerna, hvilkas härjningar på alla dervarande odlingar till och med drifrit bort invånarne. Kanauri-Oarnes flora är ock helt afvikande från det närliggande Airikas och liknar mera Maderas, antydande ett fördet sammanhang dem emellan. Azorerna äro visserligen ej aflägsnade mera än 110 svenska mil från Europa, men deras växter bära nästan helt och hållet Madera-florans grundtyp och någon likhet med den amerikanska, ehuru denna är påfallande ringa, då man vet, att vestliga vindar och hafsströmningar här äro rådande, och att frön af vestindiska Växter ymnigt upphemtas på dessa öars stränder; men af dessa har doek ingen bofäst sig på Azorerna, ehuru flera af dem, bragta till England, der grott. Då S:t Helena för 360 år sedan upptäcktes, var äfven den rikt skogbetäckt; 1513 infördes dit getter, som snart utrotade skogarne, och först sedan man gått i författning em dessa skadedjurs utrotande och att ifrån Europa, Afrika och Australien införa träd, har på denna hemska lavaklippa någon grönska återkommit. Af dess växter kan, man antaga blott 45 arter vara inhemska, och af dessa äro 40 absolut egendomliga, men närslägtade med former i det södra Afrika. Kerguelens land eller Desolation island ligger väl på samma latitud uti den södra hemisferen, som södra England i den norra. Dess klimat är dock nästan outhärdligt och vegetationen ytterst torftig. 300 mil aflägset från närmaste kontinent eller Afrika och 700 från Sydamerika, hyser dess flora blott 18 arter fanerogamer, af hvilka 2 der egendomliga, men de öfriga gemensamma med Eldslandet. Galopagos-öarnes vegetatien slutligen är i sina grunddrag alldeles beslägtad med den, som återfinnes först på Panamanäset och sedan på Antillerna och i den södra delen af Nordamerika. Nederst vid hafskusten likna formerna mycket dem från nyssnämnda trakter, men ju högre upp man närmar sig de skogklädda bergtopparne, desto ymnigare uppträda dessa alldeles egendomliga ärter, som dock ej alldeles mäktat frigöra sig från sitt antydda ursprung. Enahanda är förhållandet med floran på den genom Robinson Crusoes äfventyr så bekanta ön Juan Fernandez invid Chilis kust. Genomgår man på detta sätt alla i närheten eller aflägset från kontinenterna belägna öar, skall man finna, att deras flora består af 2:ne elementer, en gemensam med grannländerna och en alldeles egendomlig. Tvenne meningar ha till förklaring häraf gjort sig gällande. Idvaerd Forbes antog, att kontinenterna i fordna tider sträckt sig tvärs öfver oceanerna och inneslöto de nuvarande öarna, hvilka således erhöllo sina växter från de mellanliggande länderna, som sedan dess försvunnit. Darwin åter förmenar, att växterna af fåglar, vindar och vågor m. m. blifvit förda från land till land och på nya boplatser iklädt sig nya former. Vi känna frön så fina, att de lätteligen som stoftkorn kunna transporteras i luften; vi veta, att många växters frön lång tid kunna bibehålla sin groningskraft i salt vatten; det är bekant, att de oceaniska öarnes flora är särdeles fattig samt saknar hela stora växtgrupper; korallöarnes beklädnad med vegetation vittnar tydligt om ett annorstädes ifrån hemtadt ursprung, och på flera, såsom på Keelingöarne, kunna vi alldeles pätagligen följa vågarne för växternas flyttningar genon hafvet. Emellertid bör observeras, att öflororna ej all tid ha en sådan intermediär karakter mellan 2: fastland, utan blott från det ena af dem, och oft: nästan alldeles intet från det närmast belägna såsom t. ex. Nya Seland, der man alls icke an