Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 3

hvilket han önskade att bevillningsutskottet måtte taga under öfvervägande. Detta förslag gick ut derpå, att de sedelutgifvande bankerna skulle åläggas till staten betala en bevillning af 5 40 af nettobehällningen, men att nägon ökad kommunalafgist icke skulle utgå med anledning af denna bevillning. Samtliga talarne ansågo de sedelutgifvande bankerna väl tåla vid ökad beskattning och funno beskattningen rättvis och billig. Till stöd för den ökade bevillningen åberopades dels den stora fördel som banker egde genom privilegiet att utgifva sedlar, dels den förlust, staten finge vidkännas derigenom, att dessa banker konkurrera med riksbanken. För bifall till utskottets asstyrkande af ofvannämnde motioner uppträdde deremot hrr Hedlund, frih. Liljenerantz Kinmansson, Muren, grefve De la Gardie, hrr Swartz, Kock, Lindström och Otterström. Sistnämnde talare framhöllo hufvudsakligen, att den ifrågaställda beskattningen vere orättvis och godtycklig; samt att, om man önskade inskränkning i privat bankrörelse, sådan inskränkning skulle beredas genom förändrad lagstiftning, men icke genom ökad beskattning m. m. Efter slutad öfverläggning blef utskottets betänkande i denna del återremitteradt med 88 röster mott 77, hvilka afgåfvos för bifall till utskottets hemställan. Om räntans frihet. Hrr A. Dickson och J. Lindström hade föreslagit räntans fullkomliga frigifvande; hr Wallenberg hade deremot föreslagit, att inteckning i fast egendom ej må beviljas för skuldebref, hvari höre ränta än 6 för hundradet om året blifvit utfäst, under det hr Medin motionerat, att lagen om räntans frigifvande för korta papper måtte sålunda ändras, att ej öfver 7 96 få tagas i ränta och provision för dylika papper pr år räknadt. Alla dessa förslag hade bankooch lagutskottet afstyrkt, hvilket nu godkändes af begge kamrarne, af den första med 51 röster mot 22, af den andra utan votering.