Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 3

Ekonomiskt. I Malmö Snällpost läses följande insända uppsats: Nägra ord om Fårskötseln och sättet att förbättra densamma. Fårskötseln har från urminnes tider för såväl de Asiatiska som Europeiska folken varit en högst vigtig näringsgren och för sjelfva nomadfolken den hufvudsakligaste, genom hvilken de kunnat lefva. Uti de mildare klimater, der en nordisk vinter är obekant, finna fåren tillräcklig föda under hela året ute och på den ouppodlade jorden; men såväl hos oss som uti flera andra länder, måste fårskötseln stå i förbindelse med åkerbruk och spelar ofta till dettas förbättrande en så vigtig rol, att det finnes åtskilliga jordmåner, som utan densamma icke kunnat gifva någon lönande reveny. Fåren äro de första af våra boskapsdjur som kunna utsläppas på bete under våren och de sista som behöfva att installas under vintren. På sådana beten, der hyarken hästeller fäkreatur kunna lifnära sig, fi fåren oftast tillräcklig, ja till och med öfverflödig töda, och detär endast genom dem vi kunna draga fullkomlig nytta af såväl de qvarlefvor efter skörden, som finnas på åkrarne, som det ogräs, hvilket under sommaren uppspirar på trädorne m. m., hvarjemte spillningen efter d djur utgör ett för alla jordmåner fsörträfflligt gödningsämne. Att denna vigtiga näringsgren står hos oss på en låg ståndpunkt och behöfver upphjelpas, terde vara för hvar och en bekant, men insändaren anser sig dock böra gifva ett slående bevis derpå. Af de till kommunerne ankomna statistiska tabellerna för år 1865 synes, att Malmöhus län har 901,048 tunnland jord, och på denna betydliga areal endast 114,948 fårkreatur; jemför man detta förhållande med det allmänna i Tyskland på likartad jord, der man, jemte ett betydligt antal hästoch fäkreatur, räknar 2 får på tunnlandet, så utgör fårens antal inom det bördiga Malmöhus län endast cirka 110 af hvad som med fördel skulle kunna hållas, Att den öfriga boskapsskötseln inom länet, ehuru ännu icke på långt när uppdrifven till hvad den bort vara, icke står på samma låga ståndpunkt som fårskötseln, synes deraf, att, oaktadt en betydligare export af hästar, fäkreatur och svin, som under de sednaste åren egt rum, man dock ingenstädes kan förmärka någon minskning och ännu mindre brist, samt att, enligt statistiska tabellerna, länet eger 63,315 håstar, 100,805 fäkreatur och 45,898 svin. Insändaren kommer derföre till den frågan, hvarföre fåren, som äro de lättaste att föda, bäst betala sitt foder, fordra den minst kostsamma passningen och som lemna menniskorna de förträffligaste ämnen till föda och kläder, stå uti ett så bjert missförhållande till den öfriga boskapen och jordrymden. De orsaker, som hittills varit gällande och som nu lyckligtvis äro undanröjda, anser sig insändaren böra framhålla uti följande lilla historik: omkring medio af 1700-talet hade en af Skånes största possessionater, fältmarskalken gresve Mejerfelt, som då äfven egde gårdar i Tyskland, intagit några hundrade af sistnämnde lands då egande medelfina får jemte en kunnig schäfer, och uppsatt ett schäferi på dess egendom Söfdeborg, som man då ansåg skule hafva passande jordmån derför; men detta schasori blef efter 20 å 25 års förlopp raseradt, emedan det gick med förlust, och man påstod att klimatet icke var passande för sådana djur. 1830 och nästföljande åren, då tyska jordbrukarne förtjente mycket på sin fina merinesoch elektoralull, och då 1 skålpund betaltes ända till 4 å 5 rdr, inköpte en större del svenska possessionater betydliga massor fina får från Tyskland och läto komma tyska schäfrar med för att sköta kreaturen; men efterhand som ullproduktioj nen steg, isynnerhet i Tyskland, så att den moti svarade, ja till och med öfversteg konsumtionen. sch bomullen dessutom till en viss grad begagnades i stället för fårullen, samt slutligen frihandelsåsigterna i Sverge togo så öfverhand att mar j nedsatte och omsider till största delen borttos skyddstullen, så nedgingo priserna för den fin: ullen till 1 rdr 50 öre och derunder, och de sven I ska schäferiegarne, som länge och med stora för luler hade kämpat mot öfvermakten, insågo då att, med fästadt afseende på klimatet, det va somsjligt för dem att uti denna näringsgren kon skurrera med tyskarne, och då man vidare tog petraktande, att de fina fåren icke vore synnerlig -! prisvärda för sitt kött, så raserade en större de possessionater sina, med stora kostnader anlagd t fina schäferier. Hos den mindre jordbrukaren, isyn nerhet af bondeståndet, hade denna misslyckad