Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 3

förbättringsmanöver uti fårskötseln icke inträdt, hufvudsakligast af det skäl, att de sina fåren fordrade en mera rationel behandling. Vidare hinder för sårskötselns förbättrande voro dessutom, 1:mo) att jorden var otillräckligt utdikad, betesmarkerna således ofta sura och ohelsosamma för fåren; 2:do) att man i allmänhet hade dåliga fårracer, som icke voro prisvärda för ull eller kött; 0) svårigheten att till ett lönande pris kunna försälja feta får och lam och 4:0) att den grofva ullen var mindre kurant och svår, ja till och med omöjlig, att i parti kunna afsätta till ett lönande pris. Då nu emellertid dessa hinder skäligen kunna anses vara undanröjda, och förhållandena så gestaltat sig, att den grofva ullen betalas fullkomligt lika högt som den fina, de grofva fåren, hvilka äro bäst passande för vårt klimat, lemna mer n dubbelt så mycken ull som de fina, samt feta får och lam med fördel kunna ljas till slagt såväl utom som inom landet, s det ju klart att vi måste förskasla oss en fårrace, som är passande för klimatet och som förenar u lrikedom och kött, uti hvilka 3:ne vigtiga egenskaper insändaren anser den a såkallade Oxtordshiredown-racen hafva företräde framför alla andra hittills kända, emedan den föredrager att gå ute på bete under vintern så länge jorden är fri från snö, kan uti lefvande vigt uppgå till 14 T.44. och lemna 12 a 14 t. rentvättad ull på året, hvadan densamma på det högsta rekommenderas till fårafvelns förbättrande och förmerande. Man gör sig möjligtvis, med anledning häraf, den frågan, om det nu kan vara skäl att lägga mera vist på särskötseln, då den öfriga boskapen är så kurant i verldsmarknaden, och att det således icke vore rätt att hålla flera får och derigenom tvingas att minska såboskapen? Insändaren får häremot förklara att detta ingalunda är hans mening, utan tvärtom, att all lönande boskapssköt8. sel bör sorceras så mycket möjligt är, emedan den är den enda och säkra grunden för ett väl ordnadt och lönande äkerbruk, samt att man för den skull bör använda mera jord till soderväxter och inskränka sädesproduktionen, som, använd till förljning, minskar jordens produktionskraft, att fåren böra stå i en viss proportion till den öfriga boskapen i antal (uti norra Tyskland är fårens antal allmänneligen cirka 8 3 10 gånger så stort som hästoch säkreaturens). Man får vid naturligtvis fästa afseende på såväl lokala förhållanden, som jordens beskaslenhet, och noggrant beräkna hvilken sort af boskapsdjuren som bäst betalar sin föda. Vi tro att i de flesta fall är det fåren, och vilja häröfver nppställa en liten beräkning: Ett bra modersår af den här förordade racen lemnar vanligen på året cirka 8 74. rentvättad ull, men vi vilja na öfver hufvud endast 6 44. å 1 rdr 50 öre, gör 9 rdr, och ett lam med ullen (de flesta af den racen få tvillingar) betalas på hösten med 14 rdr, summa 23 rdr, och då man i allmänhet kan beräkna att 6 får kunna födas på samma foder och bete som en bra ko, hvilken, om hon skall gifva någon lönande afkastning, måste hafva kraftigare och dyrare näring, samt betydligt mera passning, så uppgår inkomsten af 6 får till 135 rdr rmt, hvilken summa vi tro att ingen utan den, som bor uti eller nära vid stad, kan taga af en ko, som hålles på samma föda som, D