Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 2

yttrar sig ,Mem. dipl. — är af den äsigt att frågan angående Luxemburg i territorielt afseende uteslutande angår konungen af Holland, som alldeles fritt kan disponera öfver Luxemburg, utan att fästa afseende på Tysklands öfverdrifna retligbet. Ån vidare heter det i samma tidning: Man vet ganska väl i Berlin att Frankrike betraktar hvarje inblandning från Preussens sida i den luxemburgska frågan som stridande mot den internationella rätten. Vi frukta icke att säga för mycket, då vi påstå, att Frankrike under inga vilkor skall frångå detta sätt att se saken eller tåla kabinettets i Berlin inblandning i en fråga, som uteslutande rör konungen af Holland. Man ser att det icke endast är afträdandet af Luxemburg, hvarom striden vänder sig, utan att det är en principfråga, som på det högsta måste intressera alla regeringar och hvarom icke kan törhandlas innan den lidelsefulla upphetsningen i Tyskland lagt sig. Nederländernas ambassadör i Paris har, enligt ,Mem. dipl., haft långa konferenser med Moustier. Den visshet — tillligger tidningen — som konungen af Nederländerna förskaffat sig derom, att ingen af de stormakter, som undertecknat 1839 års traktat, skall göra invändningar mot afträdandet af Luxemburg, har förmått honom att gifva de föregåeude förtroliga förhandlingarne, som hittills egt rum, karakteren af en formlig negociation. Den kejserlige prinsens sjukdom oroar naturligtvis fortfarande den allmänna meningen. Det faktum, att doktor Nelaton hvarje natt befinner sig i Tuilerierna nära den sjuke, anföres som bevis för oriktigheten af de officiösa tidningarnes uppgifter att prinsen skulle befinna sig på bättringsvägen. Konungen af Belgien väntas i denna vecka till Paris, der han — under det strängaste inkognito — skulle dröja 6 å 3 dagar. Belgiske ambassadören i Paris har der tillkännagifvit det hans konung ansett lämpligt att före sin resa till Berlin göra ett besök i den franska hufvudstader, dit han, längre fram på sommaren, skulle återkomma för att taga expositionen i skärskådande. Skall denna artighetsvisit afse en dementi mot ryktena om en preussisk-belgisk allians? ITALIEN. General Lamarmora har begagnat en bankett, som hans valmän i Viella gifvit för honem, för att i ett tal rättfärdiga sitt förhållande under kriget, i det han gaf Italiens allierade, Preussen, skuld till många af de fel, som blifvit generalen tillvitade. Militärkonventionen mellan Italien och Kyrkostaten för banditväsendets undertryckande synes hafva god verkan. Nästan dagligen innehålla de italienska tidningarna berättelser om banditers fångande. Många af dessa berättelser hafva starkt tycke af de gamla röfvareromanerna. Så förtäljer ,,Italia från Neapel tillsängatagandet af en ofta omtalad röfvare Pietro Bianchi och hans älskarinna Generosa Cardamone. Denne Bianchi, en ung man på 26 år, var från början känd som stor jägare och i sin hembygd berömd för styrka och vighet. Efter Garibaldis infall i Calabrien gick han till bergen och började der ett banditlif, i början i mindre skala, men smänivgom tilltagande i djerfhet och grymhet, och slutligen blef han en mycket fruktad anförare. Generosa, då en ung flicka om 17 år, följde honom öfverallt, och hon skildras som mycket vild. Bianchi var så svartsjuk om denna qvinna, att han en gång, då hon visade en i hans tycke alltför stor uppmärksamhet åt en af hans kamrater, dödade den sistnämnde på stället. Hans banditband sprängdes emellertid och Bianchi förföljdes länge, men han visste alltid att rädda sig genom sin fintlighet. Men slutligen kom en karabinierlöjtnant honom på spåren i byn Colla nära Nicotera. Efter att länge och förgäfves hafva sökt, påträffade man af en händelse en ingång till en grotta, hvilken man sökt dölja genom ditlagda grenar, m. m. Då man började borttaga dessa, ropade en stentorsstämma från grottan: , Tillbaka! ,, Gifren eder, eller J ären dödens rof, var karabinierernas svar. , Skonen denna qvinnak, ropade Bianchi och störtade mot soldaterna, för att försvara sig till det ytersta, men soldaterna fasttogo honom, så ut allt motstånd snart blef omöjligt. Då kastade Bianchi sin revolver på marken, utropande: Jag gifver mig, men icke aft feghet, utan som ,galantuomo. Derefer gaf han Generosa en afskedskyss och ät föra sig bort, utan att yttra ett ord iler förråda en min. Grottan var ganska räl inrättad till hostad och innehöll till