Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 2

rike, och här — Juanita; — var det väl möjligt att Juanita älskade honom, och hvar hade han då haft sina ögon och tankar? — Ja, han kunde väl hafva svarat derpå, men han vågade det ej, och åter framstodo tvenne bilder för hans inre syn: Lydia, som i sitt hemland kastade sig i sin brudgums armar, och derefter det fridfulla, vänliga hemmet derute under bananerna, vid Juanitas sida. Han gick igenom det fransyska konditoriet, tätt förbi ett bord der tvenne män sutto, hvilkas samtal tystnade, då han passerade förbi, och hvilkas blickar riktades på honom med ett uttryck af dödligt hat, — det var Desterres och Pertena. Men han såg dem icke, och endast sysselsatt med sina egna tankar, gick han ut på gatan samt hem till sin boning. Här sadlade han sin häst, men äfven mekaniskt, satte sig upp och tog vägen, som förde ut till haciendan. — Der är den skurken, hviskade Desterres till sin kamrat, sedan Rafael passerat förbi. Hvarifrån kan han komma så plötsligt? Han har kanske lyssnat på oss! — Var lugn, svarade Pertena, i det han följde den bortgående med hemska blickar. — Jag vet ganska väl hvarifrån han kommer på denna väg, och det kliar mig verkligen i händerna att hejda honom. — Hvar har den kanaljen uppsnappat brefvet? sade Desterres. — Det fanns ej bland de papper han erhöll i Callao, derom är jag förvissad. — Jag ger dig mitt ord på att han har funnit det hos den kanaljen Scipio! hväste Pertena. — De ha ju der funnit en hel nop brefportföljer! Scipio var derute på