Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 2

och solen brände den förtorkade marken, men den unge mannen kände det ieke. Långsamt lät han sin häst söka vägen mellan de stora, runda stenar, som fyllde den första delen af den breda vägen, lät honom trafva ut, då han lemnat denna sträcka bakom sig, och hade redan för längesedan passerat afvägen till negerqvarteret, då han varseblef en mängd folk framför sig på vägen, och dervid nästan ofrivilligt tyglade sin springare. Han igenkände äfven att han befann sig midt framför den sista, illa beryktade posadan, och om han här ensam råkade in bland en skara druckna negrer och blef igenkänd, så kunde han bereda sig på ett anfall. Men medan han med högra handen sökte efter pistolhölstret, såg han att han ej hade något att befara, ty bland den på vägen församlade mängden urskiljde han polis samt qvinnor, och i det han iter gaf sin häst sporrarne, anlände han snart till gruppen. — Holla sennor, ropade en gensdarm, som hade kännt igen honom, ty han hade leltagit i expeditionen till negerqvarteret, — vi ha här träffat på ett näste, som tycks innehålla samma slags ägg som derborta. Snyggt sällskap här i trakten. Blod! blod! hörde han dervid en hålig, kraxande stämma ropa, — rödt, varmt hjerteblod, och mera deraf — alltemt mera! Jag har sett det stiga högre, vögre, och nu rinner det öfver tröskeln och fyller hela gården! Rafaels blick träffade den vidriga gestalten af en gammal, fånig qvinna, som ned högra handen strök det gråa, tofviga låret från sin panna, medan hon pekade ramför sig med den venstra handen, lika