Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 2

rad menar om nödvändigheten att tala och rösta mot sin öfvertygelse vid somliga tillfällen, för att genomdrifva den vid andra. Vi vilja för närvarande icke disputera derom. Vår afsigt är här blott att påpeka den orepresenterade praktikusens moraliska ståndpunkt — och i sammanhang dermed upplysa, att han gjort sig till ,,landtmannapartiets talman inför allmänheten, samt att han i sådan egenskap sjelf synes troget följa sin här ofvan antydda taktik, i det han vid sin skildring af partierna och deras strider mindre samvetsgrannt begagnar tjärborsten mot do för hr grefve Posse och konsorter obehagliga hir Björk, Mierän, Staaff, Mannerskantz, Nils Larsson o. s. v. Ilvars andas barn han för öfrigt är torde bäst framgå af följande utdrag ur den andra isrågavarande broschyren, som utgör ett genmäle till hans egen: Min Herre! Oaktadt jag icke kan taga åt mig det bref, som Ni, min herre, låtit utgå i verlden, hufvudsakli, förmodar jag, i afsigt att styrka och stadta någon befarad svaghet i tron bos dem, som ranger ; under Eder fana — är jag näsvis nog att ara Eder skrifvelse, och detta mindre för att be etraktelser, än för att beriktiga ska uppgitter, hvari Ni, med eller mot Eder vilja, begått väsentliga misstag. Tillåt mig först betvisla Edert påstående, att Ni är orepresenterad. Ni är, enligt mitt förmenande, ej blott representerad, utan sjelf representant, och Ni skulle således ej hafva aktat för rof att redan på titelbladet missleda läsaren. Måhända har jag häri misstagit mig, men jag antager, märk väl, den verklige brefskrifvaren vara den som dikterat brefvet, icke handsektern. För en djup politikus, som Ni, torde en slik manöver gälla såsom en tillåten fint; men för en samvetsgrann man framstår den annorlunda. Den väcker bland annat misstanke derom, att icke alla Edra misstag äro ofrivilliga. Ni försvarar uppkomsten af en partibildning i andra kammaren såsom liggande i det fria statsickets nödvändighet och såsom vittnande om politisk lifaktighet. Jag vill medgifva detta under en viss ttning, den nemligen, att en eller fiera stora frågor föreligga, vare sig af politisk eller social natur, rörande hvilka råder och måste råda en bestämd meniugsskiljaktighet. Men Ni har ej kunnat uppgisva någon sådan fråga. Ni har tvertom såsom Uder eget — och pour cause — antagit det s. k. lan Itmannapartiets program, hvilket innehåller meningar, hvarom de aldraflesta ledamöter i andra kammaren äro fullkomligt enige. Det är således icke grundsatser, icke olika åsigter rörande samhällets stora frågor, som kunna bilda någon partisöndring. IIvad är det då, som gjort denna nödig? Jo, intressena! Men hvilka äro de intressen, som här stå emot hvarandra? Jordegarnes och städernas, svarar Ni; men Ni har ej med ett enda ord angifvit keari dessa intressen äro mot hvarandra stridande. Det återstår Eder att bevisa. Det återstår Eder att visa i hvad mån de af städerna valde representanterne uppträdt egennyttigt eller afundsamt mot landsbygdens. Ni torde vid en undersökning af detta förhållande komma att utröna, att just bland städernas representanter funnits och finnas de, som varmt ifra för lättandet af landtbefolkningens bördor, såväl de direkta, såsom skjutsskyldigheten, roteringen och grundskatterna, som de indirekta, eller beskattning förmedelst skyddstullar å de konsumtionsartiklar, som landtbetolkningen företrädesvis använder. Det är samma städernas representanter, som ifrigast arbetat för upphäfvandet af städernas företrädesrättigheter i fråga om handel och näringar. Det är samme män, som mest ifrat för kommunikationsanstalterna. Det är slutligen från städerna som de varmaste uppmaningarne och de vackraste föredömena utgått i fråga om folkundervisningen. Jag trotsar Eder, m.h., att förneka dessa fakta. IIvilka äro då de , verkliga principer och de olika samhällsintressen, som skilja representanterna från Sverges städer och landsbygder? Städerna, säger Ni, representera den s. k. ,,bildade medelklassen; ,,Bourgeoisien, ,juste milieutn, som tillika är kosmopolitisk; hvaremot landsbygdens representant är ,,demokrat. Jag ser i detta falska påstående en god dosis skrymteri. Aren J bättre demokrater än vi, J herrar godsegare från landet, som godhetsfullt tagit allmogens representanter under Eder ledning? Jag bestrider det. Viljen J gå längre än vi på samhällsförbättringens bana? Jag förnekar det. Åren J mera nationella än vi, d. ä., älsken J mera än vi nationell odling, nationelt välstånd, fäderneslandets trygghet och heder? Jag tillbakavisar Edert förmätna påstående äfven i denna del. Men jag kan lätt törklara Eder missuppfattning. Ni är skeptisk, Ni ,.skattar oändligt högt den rena patriotismen — men Ni ,tror icke att det är allt guld som glimmar. Det vill, med andra ord, säga, att Ni tror ej på en sådan dygd. Jag beklagar denna Eder misstro, ty en lång och rik erfarenhet har lärt mig, att sjelfviskheten antingen icke tror på dygden, eller ock hånar densamma såsom ett oförstånd. Och dock finnes verkligen denna dygd, m. h., om också Ni ej varit nog lycklig att med henne göra bekantskap. Nu till Eder redogörelse för den af Eder så högt älskade partibildningen inom andra kammaren. Ni skildrar de båda sidor, som, efter Edert förmenande, funnos inom denna kammare vid riksdagens öppnande. ,,Å den ena sidanidel barnsliga föreställningssätt, af blind beundran för regeringen, af belåtenhet med det närvarande; ,,å den andra sidan idel besinning, praktiskt förstånd och visdom. Naturligtvis tillhör Ni den sednare sidan. Skada blott att Ni, vid denna skildring af de båda sidorna, råkat att blifva temligen ensidig. När Ni påstår att man på den der enfaldiga sidan, öfver hvilken Ni står höjd, gladde sig åt regeringens ,,öfverlägsna et, ansåg henne hafva vväckt den gamla krigiska stämningen, upprätthållit rikets anseende och värdighet hos utländska makter, o. s. v., och när Ni framställer såsom vårt program att understödja regeringen i allo samt att betrakta ,,hvarje anmärkning mot en eller annan af dess åtgärder såsom en förmätenhet,