Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1867, sida 2

illsammans med dem genast begifva sig ill nästa hus, en amerikansk restauraion på Calle Mata Vilena. — Dorvarande öbor skulle nog följa dem villigare, då de sågo sina redan befriade landsmän. Dessa — de voro fem —, hvilkas kontrakt amerikanaren hade köpt, hade dessförutan gerna följt sina befriare, ty de tycktes hafva blifvit behandlade temligen barskt af den något råe yankeen. Amerikanaren sjelf var äfven glad att blifva lem qvitt för så godt köp, ty han försäkrade monsieur Laeoste på den mest rådbråkade spanska, att han i hela sin esnad aldrig hade sett, eller ens kunnat föreställa sig ett latare patrask: De voro nte värda ,fodret de erhöllo, och han ville blifva fördömd, om han någonsin mera fvertog ett dylikt kontrakt. Men endast fyra dref han fram ur sitt sök, der han hade användt dem som handtangare, grönsaksrensare, kärlsköljare och lylikt. IHvarest var den femte? — Gått för fan i våld, svarade ameriranaron, — och har dessutom gjort mig let sprattet att på tredje dagen bryta sitt kontrakt! — Har han rymt? frågade Lacoste. — Hell, no! ropade yankeen, — lagt näsan i vädret! Jag har äfven måst bezrafva honom, fastän det inte kostade särleles mycket. Men jag skall nog sätta ip det på räkningen! En af de olyckliga hade verkligen ducat under antingen för den sträfva benandlingen, eller af hemlängtan, och dessa ;boars drag tycktes blifva förklarade, då Rafael försäkrade dem att de inom några månader skulle återse sin hemlandsö. Härifrån begåfvo de sig till dem itali