Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1867, sida 2

tionella betydelse med afseende på rikets sannskyldiga nytta, både gemensamt med sina herrar kolleger genom sin medverkan till den representationsreform, på grund hvaraf kammaren nu vore församlad, och särskildt derigenom, att, efter hvad tal. ansåg, hans excellens vetat iakttaga hvad rikets frid tillhörde, och göra klokhetens och försigtighetens råd gällande under en tidpunkt, då detta rike, genom att taga ledning af en blott känslopolitik, hade kunnat råka i de mest hotande förvecklingar, hvilkas följder och slut hade varit ytterst svåra, om ej omöjliga, att förutse. Ett sådant tänkesätt om regeringen samfäldt eller dess 1 ledamöter särskildt ansåg han dock ej kunna utgöra något hinder emot vidtagande af de besparingar i utgiftsstaterna, som kunna ske utan skada för det allmänna, emedan han måste anse, att en regering, som är lifvad för det allmänna bästa, sjelf måste önska att, i hvad den kan, medverka till sådana besparingar, när den finansiella ställningen påkallar dem. Utskottet hade också tyckts uppfatta saken så genom förslaget att i allmänna ordalag begära af regeringen en nedsatt utgiftsstat för 3:dje hufvudtiteln vid nästa riksdag. Men just detta gaf talaren anledning att fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som erfarenheten visat vara eget för vårt land; nemligen att, under det önskningar vid hvarje riksdag blifvit yttrade, att regeringen skulle till ständerna afgifva förslag till nya organisationer, ledarde till besparing, så hade budgeten under tiden inom en mansålder, eller omkring 30 år, svällt till tredubbla beloppet. Tal. lade ingalunda skulden härför ensamt på regeringen, ty det måste erkännas att en stor del deraf härrört at den olyckliga tanke, som vid slutet af trettiotalet hittade på ett nytt slag af statsutgifter under rubriken af anslag för allmänna arbeten och dermed öppnade porten för enskilda lystnader och för det köpslagande om anslag på statens bekostnad, som måhända varit den största orsaken till det allmänna missnöjet med stånds-. representationen. Men äfven om man höll sig vid den ordinarie statsregleringen, så visade den en tillväxt på 30 år, eller från 19535 till 1865 års riksdag, ifrån 14, 13 , 565 till 33,269,000 rdr riksmynt. Exempelvis anförde tal. huru ensamt den fjerde hufvudtiteln (för landtförsvaret), som förr var den tredje, ökats från 5,088, 575 rdr tilll 9,339,600, eller vida mer än fyra millioner årligen, och det kunde väl frågas om försvaret under tiden blifvit ordnadt i ett skick, som motsvarade en tillökning af mer än 4 millioner årligen. Hvad tredje hufvudtiteln angick, så erinrade man sig att tillökningen deri tillkommit på regeringens proposition vid 1856 års riksdag. Men tal. ville icke heller för detta lägga skulden på regeringen. Afsigten vore tvärtom att af dessa exempel draga den slutsatsen att man ej kan eller får fordra att densamma skall kunna genomföra några betydligare inskränkningar i utgiftsstaterna, men att sådana reformer måste komma nedifrån och att hvarje minister, som önskar hushållning, måste sjelf önska en sådan påtryckning från representationen, att den påkallar afseende. Skälet härtill, sade tal., är att erfarenheten visar — och han vädjade härutinnan till allmänt kända förhållanden — att regeringen i främsta rummet är ständigt belägrad af lontagareintresset, som aldrig hvilar och alltid söker skaffa sig ökade fördelar. Meningen med detta yttrande vore ingalunda att uttala något klander mot embetsoch tjenstemännen, som äro statens löntagare, emedan arbetaren är sin lön värd, men det ligger i den skilnaden mellan de olika klasserna, att då hvarje embetsman, som uppfyller sin skyldighet, är försäkrad om en, låt vara äfven måttlig utkomst, så måste de öfriga klasserna ej blott arbeta för att förtjena, utan de måste äfven uppsöka sjelfva fältet för sitt arbete och hafva ingen absolut säkerhet, och derför ser man äfven att så snart en tjenst med lön är att tillgå, från den högsta till den lägsta, så är tilloppet af sökande vanligen mångfaldigt större, än att alla kunna tillfredsställas. Huru ville man då fordra af en departementschef, att sjelfmant införa reduktioner i löneanslagen inom den embetsmannastat, som tillhör hans departement. Detta gällde nu tjenstemannastater i allmänhet, men ännu långt mer för utrikesdepartementet. Anställningarne inom detta departement voro de begärligaste af alla för unge män; de anses ega ett visst företräde framför alla andra grenar af den civila embetsmannahierarkien, vida mer än de s. k. rangregementena inom den militära. Dessa platser öppna öfverallt inträdet till gräddan af societeten; om en i kabinettet anställd ung man efter kort tid får åtfölja en gratulationsambassad, så får han sig genast en orden på bröstet -och man vet huru svaga vi litet hvar äro för sådana prydnader! och när han blir legationssekreterare är han sjelfskrifven gäst vid högtidligheter i fremmande hof, får bese olika länder, har en lätt tjenstgöring, som icke hindrar honom att sköta sina nöjen, och derjemte en temligen sä utsigt att avancera till löner, af hvilka en del äro vida större än inom de andra civila embetsverken. Huru vill man då begära att chefen för utrikesdepartementet skall kunna komma med förslag till en nedsatt stat, em man icke närmare påpekar, hvad som i allmänna omdömet 28 höra verkställas? Man bör och kan icke ford: att en chef af sig sjelf skall ställa sig i en chehaglig position till sina underlydande; tvärtom plägar det ju räknas till förtjenst hos chefen att vara så mån som möjligt om de sina och söka skaffa dem förmåner. Detta hade varit orsaken hvarför talaren ansett nödigt att motivera en till Kongl. Maj:t ställd skrifvelse närmare på sätt som skett i reservationen. Dock ville han ej ovilkorligt hålla på den föreslagna nedsättningen af 20,000 rdr, om hans exc. chefen för utrikesdepartementet skulle anse dem icke kunna undvaras. IIr Meljerberg upptog till besvarande ett yttrande af utrikesministern att det ifrågavarande anslaget borde förblifva oförminskadt om Sverge ville häfda sin jemnbördighet med andra stater. Tal. ansåg att landet visserligen kunde vinna i anscende genom dess diplomater, om dessa vore verkliga statsmän, men att det ock kunde förlora i anseende om dess diplomatiska representanter läte leda sig af ärelystnadens förespeglingar och de af en talare vidrörda stormakts-traditionerna och sökte spela en roll, som, när det komme till handling, ej kunde upprätthållas. Landets verkliga anseende och jemnbördighet med andra stater berodde af dess inre styrka, hvilken fremmande makter, utan diplomatisk tillhjelp, kunde på siffran uträkna; af dess söners sedliga kraft, fosterlandskärlek och mod; af landets tillgångar på vapen och penningar. Dessa tillgångar kunde ej erhållas utan nödiga besparingar, der besparin