Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1867, sida 2

förd att man svårligen kan komma den på spåren, såvida icke gerningsmännen en sång förråda sig sjelfva. — Vår polis är för maklig, sade Pertena. — Ja, det tycks så. De båda unga männen gingo några ögonblick tysta bredvid hvarandra. Slutligen sade Pertena: — Har ni nyligen besökt er vän fransmannen ute på haciendan? — Jag återkom i dag derifrån. — Verkligen? utbrast Pertena hastigt, och en fråga tycktes sväfva på hans läppar. Men han tycktes komma på andra tankar och sade likgiltigt: — Ja, det är ganska angenämt derute. Den gamle fransmannen har inrättat sig ganska behagligt; om inte den tråkiga, kala vägen vore; — vi skulle ha skuggrika allter ditut, likasom på vår Pasco, då skulle det bli ett förlustelseställe för Lima. Nu rider man ditut endast då man är tvungen, och äfven då ogerna. Men hvart ämnar ni er? afbröt han sig plötsligt, då Rafael stannade framför ett hus. — Jag bor här. — Bor ni här? Men tänker ni stanna bemma hela qvällen? — Jag mäste skrifva några vigtiga bref. — Ah, — farväl således, companero! Apropos, tillade Pertena och vände sig om ännu en gång, — har ni inte nyligen iter varit hos presidenten? — Inte sedan den dagen då vi träffales der. — Ja, jag minns. Men nu kan man knappt vänta sig något af gubben, ty han