Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1867, sida 2

lickt förundran, är, att flera af den preusiska deputeradekammarens mest framstånde talare, t. ex. Ticesten och Lasker, ngalunda till den grad, som man väntat, unnat fängsla parlamentets uppmärksamtet. Twesten höll ett långdraget föredrag m rättsständpunkten och nödvändigheten f att tillförsäkra parlamentet samma rätigheter i anslagsfrågor, som den preussika deputeradekammaren. Lasker begagasle nära nog en hel timme till abstrakta eflexioner, som icke gjorde något intryck. lycken uppmärksamhet fästades deremot id ett tal af den nassausko deputeraden Braun, hvilken med stor vältalighet och ärma tog till ordet för det största möjiga päskyndande af författningsfrågan. Då Braun uppträdde — så skrifves till Berlin från ,, Weser-Zeit — kunde man relan på rörelsen ned i salen och på galerierna märka, att en verklig talare hade ordet. Braun talade från sin plats, icke rån talarestolen; de parlamentsmedlemnar, som sutto framför honom, måste såedes vända sig om för att kunna se hovom, Prins Fredrik Carl ooh generalerna Moltke, Roon, Steinmetz, m. fl. stodo unler hela tiden, som Braun talade. Alla — först och främst grefve Bismarck — öljde med oaforuten uppmärksamhet och största spänning hans föredrag. Med manig kraft och värdighet uppträdde han mot len föregående talaren (Lasker), hvilkens mmärkningar i afseende på den militära frågan togo sig ganska besynnerligt ut i Moltkes och Roons närvaro. Många gånser afbröts Braun af stormande bifallscop, och den spänning, i hvilken han vetat hålla sina åhörare, var så stor, att den efterföljande talaren, Groote (af yttersta venstern), hade mycket svårt att skaffa sig öronljud. De misslyckade försök, som Groote gjorde, för att med pathos anfalla Bismarck, blefvo härigenom nära nog löjliga. Flera gånger började han: ,, Denne store statsman .. ., men atbröts hvarje gång af ett allmänt löje. Omedelbart efter Groote tog Bismarck ordet, för gendrifrande af ett påstående utaf den förre talaren, att ministerpresidenten icke brydde sig om parlamentets samtycke, utan hvilket han nog skulle veta att hjelpa sig. Man säger — yttrade Bismarck — att jag nog skall finna nya medel, i fall parsamentet förkastar författningsförslaget. Jag vet icke, mina herrar, om jag i så fall skulle kunna reda mig; jag vet endast, att jag icke skulle vilja det. Både detta yttrande och ett långt tal af Bismarck i mötet d. 11 d:s hafva — efter tidningarnes i Berlin förmenande — icke litet biragit till att öka vissheten derom, att laget med betydlig majoritet skall antagas, likväl förutsatt, att regeringen i mindre väsendtliga punkter faciliterar de irskilda partiernas anslutning till detsamma. Man börjar redan betrakta de sachsiska och hannoveranska partikularisternas motstånd såsom nästan öfvervunnet; ja, den officiella ,,Provincial-Correspondenz af den 13 dennes håller till och med ett slags loftal öfver de liberala sachsiska medlemmarnes ,, tillmötesgående hällning. Från representanterna för det konservativa partiet i de annekterade länderna har man hittills hört mycket obetydligt; det starkaste anfallet från denna sida var Mimehhausens bekanta tal i mötet den 11 dennes. TLALIEN. Resultatet af de sista valen till parlamentet synes bevisa, att Garibaldis inflytande hos de bildade klasserna aftagit. I Florens besegrades hun vid röstningen af Ricasoli; i tera andra distrikter blef hans val underkastadt ballotage, och i Neapel, Milano, Bologna och Ceuto erhöll han icke ens tillräckligt antal röster för ett sådant. För Guerrozei gick det icke bättre i Livorno: han erhöll endast 242 röster, under det midtelpartiets kandidat Binard erhöll 50d röster. Bland de kandidater, som vid första omröstningen fingo tillräckligt antal röster, bemärkas: Ralaesi (i alessandria). Cairoli, Garibaldis vän (i Pavia), Derscgio, redaktör för en piemonk tidning (i Coni). Visconti Venosta irano). general Bixio, Nicotera och Dertani. Lamarmora, Pepoli och Poerio mäste underkasta sig ballotage; men man antager, att de härvid skola segra. Den franska Journal des debatst bedömer utgången af valen i Italien sålunda: ,Venstern har förlorat mycket i terräng, och detta borde icke väcka förvåning. Venstern räknar många män, som verkat och lidit mycket för Italiens befrielse; men — för att tala med , Opinionet — det är icke nog att hafva lefvat i landsflykt samt att hafva konspirerat. Mellan en statsman och en konspiratör är en stor åtskillnad. Venstern har sedan lång tid bevisat sig vara oförmögen att regera. Konspirationernas och stridernas tid är förbi; Italien bar nu att kämpa emot finansoch förvaltningssvärigheter, hvilka icke kunna lösas af konspiratörer och heroer; italienarne — med sitt skarpa och praktiska förstånd — hafva med hvarje dag alltmera lärt inse detta. Angående karnevalen i Venedig skrifves derifrån: .Bland karaktersmaskerna förekomma talrikast rillustrissimi i den gamla stickade drägt, som nobiles på sin 11 Ryna andra karakters