Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1867, sida 2

samt Castilla uppe på taket, förrän han ropasle: — Rädda hans excellens, mina raska soldater! Skjut förrädarne! — Till hjelp! man vill mörda presidenten! Ingen brydde sig om honom. De få personer, som händelsevis befunno sig ute på gatan vid denna tid, skyndade till staketet och sågo der med fasa den blodiga stenläggningen, sågo de skjutna ligga på marken; och sjelfva soldaterna stodo häpna med sina afskjutha gevär i händerna och visste knappt ännu hvad som egentligen hade förefallit. Endast kapten Ternate ansåg ögonblicket gynnande att lemna detta ställe, innan han kunde aflordras en iödogörelse för sin härvaro. Vid ett senare förhör kunde han alltid hitta på en undskyllan. Obehindradt lemnade han äfven gärden. Ingen gaf akt på honom, och sedan han kommit ut på gatan, vek han af i närmaste gränd och skyndade hem till sig. Castilla var den förste af alla, som åter hade sansat sig, och han ensam tycktes ifven fullkomligt veta hvad som här hade tilldragit sig. innas soldaterna på gården Aterkommit till full besinning om hvad som förefallit, — ty till och med de sex på stenarne utsträckta liken föreföllo dem som dröm —, hade presidenten lemnat palatsets tak och visade sig i nattrock, tofflor samt en officersmössa på hufvudet midt ibland krigarne på gården samt sade med en dyster blick på liken: — Ha ni ångrat er afsigt? Det var hög tid, ty jag trodde dock att ni skulle känna er general! Och nu bort med dessa kadaver! De ha fått sitt straff, — jag vill inte se dem mera, jag vill inte fråga hvad de