Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1867, sida 2

sigt var. Äslös vakten; de öfriga lena palatset! — Viva sv Exeeenzia! ropade öfverste Jesterres i detta ögonblick från sin häst och sökte genom sitt lefycrop att förmå så väl de nyfikna som militären att inma. Men ban kunde ej hafva valt ett mera olämpligt ögonblick dertill, ty ingen svarade honom, och omkring Castillas läppar spelade ett bittert leende, då han såg bort mot honom. Soldaterna stodo likasom bedöfvadeHade de då verkligen skjutit sina egna officerare utan något egentligt kommando, och gällde presidentens ord dem, då han nyss förut yttrat: -la ni ångrat er afeigt: — Hvad var då deras afsigt, då de marscherade hit? Ingen annan än att rättan tid aflösa vakten. Och hvarifrån hade kaptenen kommit så hastigt? Kunde let verkligen hafva varit ett mordförsök på presidenten, och ansåg ,gubben, dem såsom medbrottslingar i detta attentat? De hunno knappt komma till besinning, ty Castillas kommandoord bragte dem åter rote och led. Ilastigt aflöstes vakten samt marscherade bort, och då gallerporarne åter tillslötes, beordrade den gamle herrn sjelf några tjenare att bära in liken ett af rummen i bottenvåningen, tilldess de kunde bortföras, samt att skölja bort blolet från stenläggningen på gården. Castilla hade emellertid beordrat tvenne unlerofficerare att stanna qvar för att tjenstsöra som ordonnanser, och några minuter lerefter skyndade dessa bort i stormsteg ill sina bestämmelseorter: Polisen och gensdarmeriet. (Foris.) ras af