Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1867, sida 3

något ondt — berör mitt öga, så blinkar jag och detta så ögonblickligen, att beröringen och blinkningen synas oss alldeles samiidiga. Det förgär dock en mätbar: tid leremellan och det beror blott på den korta väg som nervprincipen har att gå, att denna tid är jemförelsevis kort. Om man åter harpunerar en 100 fot lång hvalfisk i stjerten, så åtgår det mer än 2 sekunder innan han hinner motoriskt reagera deremot. Den förändring 1 molekulernas anordning, som harpunen uppväcker i de sensitiva nerverna, mäste nämliIgen först fortplantas till en särskild ändIsapparat, en ganglie-cell i nervsystemets centralorganer, ryggmärgen och hjernan. Denna cell är liksom en telegrafstation, der telegrammet först deskiffreras för medvetandet, såsom en känselförnimmelse eller smärta, och sedan skickas vidare på en annan linie eller på de motoriska nervtrådarne till muskeln, af hvilken det förvandlas i mekanisk rörelse. Detta är det enkla förloppet vid alla de företeelser, som vi kalla reflexverksamhet, till hvilken dispossitionen finnes förhanden öfverallt i vår Ikropp. En sådan reflexverksamhet är grunden till hjertats ständiga rörelse, till andedrägtens jemna gång — för att ej nämna en hel rad af de vigtigaste fysiologiska funktioner, som ske med eller utan vår vilja eller vårt medvetande. Syn, hörsel, lukt, smak, känsel, rörelse — allt detta förmedlas genom nerver; men neryverksamheten är dock öfverallt! densamma, och de olika former, hvaruti j den för oss företer sig, bero endast på , Åe ändapparater, hvarmed nervtrådarne så ) i förbindelse. Det gifves t. ex. en liten däck på vårt ögas väthinna, der synnerI ven saknar ändapparater. Denna fläck uppfattar derför icke ljuset — den är —14 2— —C frem blind. Häller man varmt vatten på ärrväfnad eler i en skadad tand, så uppsattas det icke såsom värme, utan blott såSom smärta, och detta derföre att de äLnd-I apparater saknas, genom hvilka temperaturskilnaden uppfattas. Dessa sistnämnda ändapparaters tillvaro förutsades af We-! ber långt innan de af Meissner upptäcktes, hvilket visar oss att en fysiolog, som fördjupat sig i organismens konstruktion, stundom kan gå observationen i förväg. liksom astronomen med sina kalkyler kan upptäcka planeter, hvilka ännu ingen sett, men som finnas på den fläck han utpekat. Det han nu lyckats du Bois Reymond att visa, att om man slår varmt vatten på en nerv, som blifvit löst från sitt naturliga sammanhang med centralorganet och i stället satt i förbindelse med ett fysikaliskt instrument — galvanometern — den i nerven uppkomna förändringen förvandlas i en bestämd rörelse hos magnetnålen i stället för att den i nervens naturlig: sammanhang med organismen ofelbart skulle hafva framkallat värmkänsla eller smär a. Nerv-verksamheten, eller, såsom vi förut för korthetens skull benämnt den, nervprincipen, är således blott en fysikalisk process, ett elektriskt fenomen, hvars natur och förändringar vi kunna bestämma och mäta med våra fysikaliska instrumenter. — Sålunda har icke ens denna flygtga etheriska kraft undgått den matematisktfysikaliska forskningens djerfva händer. Vi mäta redan viljans hastighet och behandla dess ledare, nerven, såsom en sim1 pel telegraftråd. Snart tränga vi in i 1 sjelfva telegrafstationerna — rulla upp den hemlighetsfulla pappersremsan och läsa ; rent det mystiska skifferspråket derpå. De anförda exemplen torde vara till räckliga för att angifva riktningen af fy; siologiens sträfvanden och dess förhopp, ningar om framgång deruti. Vi kunna ej 4 undgå att af de framsteg, som denna vetenskap redan gjort på den beträdda vä-i gen, skapa oss de hoppet, att hon skall f lyckas i sina bemödanden att ur de enkla y clementarkrafterna fullständigt förklara), lifsyttringarne. 1 Ålen — kan man invända — härmed sliter hon ju också skoningslöst ifrån na turens anlete den mystiska slöja, som fi göt s ett så poötiskt, cdt öfvernaturligt 1, skimmer öfver tingen och vande oss att i o dem skåda blott ett återsken utaf en hö-e gre verld. IIärmed störtar hon oss julo utan räddning i materialismens botten-t. hösa afgrund. 1 Det är sannt att vetenskapen krossar k zördomarne och jagar bort de hemlig-b hetsfulla och nyckfulla naturandarne ur d deras mörka gömmor — liksom skuggorna sörjagas af den uppgående solen. Men är det ej en vinst att i deras ställe se naturen ren och klar, styrd af oföränderliga lagar, att se dess vexlande former förbundna till ett ordnadt och harmoniskt helt, dess mäktiga processer ledda af krafter, dem vi känna och kunna beherrska? Ty insigten i naturkrafternas väsende gifver oss makt ej blott att göra dem oskadliga, utan äfven att leda dem efter våra ändamål. Har icke Franklins åskledare vridit viggen ur dena vredgade Jupiters (dundergudens) hand — har icke ångkraften tusendubblat industriens slitiga händer och banat de vägar, på hvilka cisilisationen breder ut sig öfver alla länder? Har icke elektriciteten utlagt de språkrör, genom hvilka vi kunna andeligen umgås med våra antipoder, liksom vore de våra närmaste grannar. Så måste äfven den organiska naturen — så måste lifvets krafter låta böja sig af vetenskanens starka hand DNan ärre k d