sjunkit i djupet, så borde i dess ställe någon större skugga visa sig. Vore ringberget brustet, så borde dock spillror kasta skuggor, hvilket icke heller är händelsen. Hade kratern genom eruption blifvit fyld med någon flytande eller stoftformig massa, som stannat inom dess bräddar, så försvunne visserligen den inre svarta skuggan vid uppeller nedgående sol, men då skulle det i alla fall qvarstå engkägla, som kastade skugga utåt. En sådan företeelse observerades 1790 af Schröter å centralkro!ern i Posidonius och af Julius Schmidt å densemre 1849 i Februari. Mea en sådan massa kan äfven rinna öfver kraterns bräddar och göra käglan helt långsluttande, hvarigenom ingen skugga utåt blefve synlig vid faser. Sålunda kunna alla af Linn-kratern erbjudna företeelser förklaras, och något dylikt på vår jord finner man i den af Abich så omständligt beskrifna slammvulkanen på haliön Tamzn. När den utflutna ljusa massan utbreder sig öfver de mörkare jemna ytorna, uppstå dessa breda kraglika bildningar, som äro så vanliga på månen, isynnerhet i de s. k. ,,maria. Häri ligger nycheln till nya forskningar och synpunkter, en förhoppning för framtiden. Hr direktor Schmidt hade redan fått underrättelse från he W. R. Bert i London, en af hans korrespondenter, att äfven han hade konstaterat Linne-kraterns försvinnande, och att en första underrättelse derom blifvit genom cirkulär af ,, Lunar Comittee meddelad åtskilliga forskare. Sålunda ha hr direktor Schmidts mångäriga oförtrutna forskningar krönts med en framgång, hvarom sjelfva Mädler, om han än icke för sin del uppgaf allt hopp, dock anmärkte, att ,,så mycket han än bemödat sig att upptäcka spår af förändringar i månens yta, han hittills icke lyckats komma till något resultat. Hvilket deltagande skulle icke detta faktum rönt af den oförgätlige Humboldt, som städse uppmuntrade Schmidt till fortsatta forskningar och äfven i sin ,,Kosmos med glädje erkände resultaten af hans arbeten. (D. A.) UU... rr RE