Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1867, sida 1

ÄÄHA : En blick på frih, Å. C. kaabs motion angående landtförsvarets ordnande och dertill erforderliga medel. IV. Man är allmänt ense om, att vårt nuvarande försvarsväsende är bristfälligt och icke motsvarar sitt vigtiga ändamål. På papperet figurera betydliga försvarskrafter, men då den alldeles oorganiserade och föga öfvade beväringen frånräknas, så hafva vi egentligen endast cirka 30,000 , man indelta och värfvade trupper att i farans stund ställa i första linien. En förstoring af den aktiva armben är derför alldeles nödvändig. Derom äro äfven alla ense. Men sedan, när det kommer till sjelfva hufvudstycket, nemligen sättet huru denna önskvärda förökning af vår försvarsstyrka skall åvägabringas, räcker icke enigheten längre. Å ena sidan vill militårismen bibehålla och föröka den stående armåen, förlänga öfningarne 0. s. v., hvilket allt kräfver ökade anslag. På andra sidan yrka folkberäpningens vänner, att nationalförsvaret skall organiseras på TI grunden af allmän värnepligt, i den fasta öfvertygelsen att vi på detta sätt utan ökade uppoffringar skola ernä det ätrådda målet: åvägabringandet af så stor styrka som behöfs för att värna vårt land emot fiendtliga anfall. De bördor, som vi reIdan draga för vårt försvar, äro så dryga, latt den gräns kan anses vara uppnådd, Jutöfrer hvilken landet i fråga om uppoffI ringar för dylika alldeles improduktiva ändamål ej kan gå utan fara att se sin nationalvälmåga förstörd. Samtliga anslag för hela försvarsväsendet, så väl landtsom sjöförsvaret, uppgå innev. år till 16,154,477 rdr, hvilket utgör c:a 40 proc. af hela utgiftsbudgeten och lägger man härtill de icke i budgeten synliga kostnaderna för indelningsverket, som aldraminst utgöra 5!(, millioner rdr, så få vi den lilla nätta totalsumman af nära sjugotvå millioner rdr. Relativt taget är detta mera än något annat land i hela verlden betalar för sitt försvarsväsende. Det får likväl å andra sidan erkännas, att de indirekta kostnaderna, eller förlusten i arbetskrafter, äro mindre i Sverge än i de flesta andra länder, hvilket har sin grund deri, att vår indelta armå är vida mera en milishär än en stående yrkesarmåt. Vi kunna emellertid omöjligen åtaga oss några ytterligare bördor för militära ändamål. Då alltså vårt nationalförsvar måste reformeras och försvarskrafterna ökas, så har man ingen annan utväg, än att söka lösa det problemet att för samma summa som vårt nuvarande försvarsväsende kostar anskaffa en vida större armå än den vi nu hafva och lika krigsduglig som denna, Vi tro, att detta problem bäst och lättast löses genom att så småningom indraga den nuvarande armben och i dess ställe, i samma mån som detta kan verkställas, införa en på allmän värnepligt grundad folkbeväpning. Dertill vill dock icke militärismen lyssna. Från den sidan hör man jemt det s. k. cadre-systemet framhållas såsom något särdeles passande för våra förhållanden. I den utsträckta bemärkelse man här gifver ordet cadre förstås dermed icke blott, såsom i Frankrike, hela befälet och spelet i en bataljon, utan äfven så kallade stamsoldater, hvilka skola utgöra liksom ledare för massan af soldaterna och derför fylla vissa för vigtigare ansedda platser i bataljonen och tiraljörkedjan. Så t. ex. skola slygelmännen i första och andra ledet af bataljonens 24 troppar vara stamsoldater. Men om nu dessa soldater blifva sjuka, eller annars få förhinder, måste ju beväringsseldater göra deras tjenst. Det kan för öfrigt aldrig bestridas, att, då militärisk skicklighet, liksom all annan, i väsentlig mån beror af lust och anlag, en intelligent och med goda militäriska anlag utrustad beväringssoldat på kort tid kan förvärfva sig en färdighet, som aldrig ermås af en trög och klumpig stamsoldat. Hvad har man för öfrigt för garantier för att just karlar med goda militäriska anlag blifva stamsoldater? Inga. Emellan cadre-systemet och ren folkbeväpning skulle emellertid i vår tanka en compromiss kunna bringas till stånd på