Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 3

fitonkurslagen. I Posttidningen läses: At trycket har nyligen utgifvits och under hand blifvit spridd en liten brochure, benämnd: .,Derättelse afgifren af Stockholms Köpmannaförenings slyrelse vid förening bLnänna summankomst den 29 December iS6 berättelse innehåller hufvndsal ntalet konkurser under de sednare samt reflexioner så val derörver som öfver den nya konkurslagen m. m. Vi erkänna villigt värdet af de upplysningar, Stockholms köpmannaförening bör ma lemna i afseende å denna del af i l vigten af föreningens v verkningar, — dess tortj just derjöre måste vi Velkla om i föreningens berättelser insmyga sig origtiga ant iden eller uppgifter, framställda i en skef belysning. Detta Synes oss i några fall vara förhållandet med ifrägavarande berättelse; och då, att sluta af tidningarnas referater om rilesdagsförhandlingarna, uppgifter från denna brochure redan blifvit hemtade och ytterliga torde komma att hemtas under riksdagens debatter, synas oss följande erinringar icke vara opåkallade. Efter meddelande af en uppgift om konkursernas antal i Sverge under åren 1858—1866, — en uppgift, som vi för närvarande vilja antaga vara rigtig, ehuru, hvad den sista tiden angår, någon oftiiciel statistik i ämnet ännu icke blifvit upprättad, — yttrar styrelsen, att den ,.anser sig icke böra innehålla med det på sakförhållanden grundade omdöme, att, så vidt inhemtas kunnat, ingen annan europeisk stat för närvarande kan disputera Sverge den tvetydiga utmärkelsen att stå främst, då man jemför konkursernas antal med; befolkningens storiek. Till stöd för detta påståäende anföras dock inga andra sakförhållanden, än en uppgift om konkursernas antal i Frankrike och Sachsen under tre af de ifrågavarande åren. xad Sachsen angår, utvisa de angifna siffrorna suisserligen, att under åren 1860—1862 ett jemförelsevis ringare antal konkurser skulle inträffat derstädes, än i Srerge; men Sachsen är ett alltför obetydligt land, för att en jemförelse dermed kan vara af någon synnerlig vigt för bedömmande af förhållardena hos oss. I fråga åter om Frankrike, så har, enligt ifrågavarande berättelse, förhållandet emellan konkursernas antal derstädes!: och i Sverge under nedannämnda år varit följande: i Sverge. i Frankrike. ; år 1861 ... 1,.513. 1.862. i 1862... 1,)666. 5,390. . 5 1863 ... 1.856. 4,150. Då nu, såsom styrelsen uppgifver, Frankrike har en hära 10 gånger så stor betolkning som Sverge, 1 så synes visserligen som skulle ur dessa siffror 6 framgå ett för Sverge särdeles ofördelaktigt för. hållande. Men styrelsen har förtegat hvad som här är af en alldeles afgörande betydelse eller att i ; I j i Frankrike konkursförfarande endast eger rum emot köpmän (commergants, hvarmed förstås uigefär detsamma som med ,,köpman i vår lagstiftning). I saknad af en statistisk jemförelse emellan antalet köpmän i Frankrike och Sverge samt om förhållandet härstädes emellan köpmän och i icke-köpmän samt hvardera kathegoriens konkurser, bevisa de uppställda siffrorna absolut intet, — minst något för Sverge ofördelaktigt. Vi skulle snarare vara böjda för att antaga förhållandet vara motsatt. Men vi beklaga i allt fall den sötegen-II het, som styrelsen i denna del låtit komma sig till last och hvilken vi skulle hafva trott härleda t sig af obekantskap med förhållandet, så vida det icke längre fram i berättelsen (sid. 9) uppgåfves, S att rättigheten att göra konkurs är i flera andra s länder förbehållen ;,de egentliga affärsmännen. n r å a Vidare säger sig styrelsen ,,oförbehållsamt vilja uttrycka den tanke, att den nya konkurslagen icke ringa bidragit att öka konkursernas antal. Af; denna ordstärtining, jemförd med den omede!bart! derefter antitheiiskt förekommande satsen, att Sty-f relsen är långt ifrån att derföre vilja i allo uttala en förkastelsedom öfver detta i flera hänseenden förtjenstfalla lagverk, framgår, att styrelsen anser konkurslagens berörda verkan vara en af dess svaga sidor. Men häremot måste vi kraftigt protestera. Att nämnda lag bidragit att öka konkursernas antal, är äfven vår åsigt. Sådant antogs h redan under de öfverläggningar, som föregingo dess godkännande; men detta var dock, med atseende H å då varande förhållanden, icke att räkna för nä-k got fel, utan tvärtom såsom ett nödvändigt, om i tj ock beklagligt, vilkor för lagens ändamälsenligbet. q Ty att en konkursmessig gäldenär bringas i konkurs är ingen olycka hvarken för horom sjelf eller a för det allmänna: olyckan ligger deri, att han kommit på obestånd och blifvit konkorsmessig. Men st när detta inträffat, är öppnande af konkurs en n. välgerning ej mipdre för gäldenären sjelf, för att bevara honom för vinggleri och brottsliga tilltag, hvartill frestelserna blitva större ju längre kon-m kursens utbrott dröjer, än äfven för borgenärerna, ye. på det att dem alla måtte ske lika rätt och tillgångarne icke förminskas eller förskingras. Och huru klagades ej förut, — icke minst af ledamöterna utaf Stockholms köpmannaförening, — derkt öfver, att, då konkurser uppstodo hos handlande i säl landsortema, vanligen alla tillgångar redan voro spolierade? Den nya lagens uppsift måste derföre blifva, att lagga en-synnerlig vigt på bestämmande L af rätta tidpunkten för konkursens öppnande, samt bereda borgenärerna tillfälle att få upphäsda vissa I de aftal, som gäldenären till deras förfång ingått nyss y, före nämnda tidpunkt. Har ej lagstittaren i ailf mänhet lyckats i detta sitt bemödande? Styrelsen aå erkänner det sjelf i denna berättelse, då, i sammanhang med vitsordet att ,,konkurserna numera ke med vida större skyndsamhet än förr utredas och afslutas, det vidare heter, att återgången af en d del kort före konkursen träffade aftal hindrar de l närmast boende borgenärerna att, på sätt förut ofta skedde, plundra konkursmassan på aflägset boende nä borgenärers bekostnad.. Men redan lrärutaf mäste följa, att konkurs skulle yrkas i många fall, ler borgenärerna förut icke haft något att vinna . genom en sådan åtgärd, utan tvärtom skulle lidit. lig ytterligare förluster. Konkursernas tillväxt i följd er if den nya lagen synes oss derföre, i och för sig, angt ifrån utmärka något fel hos nämnda lag. fi I sammanhang med åtskilliga reflexioner öfver il let s. k. tvångsackordet uttalas den åsigt, att, att astän prioriterade borgenärer icke få deltaga im fyerläggning och beslut om ackordsförslag, ackorlet likväl kan inverka på deras rätt, enär sysslonännen ,pläga omedelbart efter ackordets fasttällande till gäldenären återställa alla tillgångarna. Det antages. också, att sysslomännen icke hafva ågon laglig skyldighet att ,tillse det de prioriteade borgenärerna erhålla sin rätt. Denna tolkning af konkurslagen är origtig och förtjenar så nycket heldre att påpekas som en dylik irring om agens rätta mening jemväl i praxis någon gång Di örsports. Isitt anförande till statsrådsprotokollet len 18 September 1862, då konkurslagen sanktioterades, hvilket anförande varit i tryck synligt, — har herr justitie-statsministern på ett åtmintone för oss öfvertygande sätt vederlagt antaganlet att, sedan ackord blifvit ingånget och af rätten hu astställdt, boets egendom borde genast till gälde3 ;ören återlemnas. Det heter der: ,,Ett sådant anp agande, fastän öfverensstämmande med föreskrifer i några fremmande konkurslagar, synes likväl Sä cke grundadt å någet i rikets ständers förslag I M. efintligt stadgande. I 112 förutsättes väl att, U följd af fastställdt ackordsaftal, egendom kan komma att till gäldenären återlemnas; men sådant r dock hvarken der eller annorstädes i förslaget