Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 2

den tid, då han sjelf var ambassadör i Konstantinopel. De rumäniska, serbiska och montenegrinska frågorna, i hvilka Moustier likaledes tagit en väsendtlig del, skola också gifva anledningar till offentliggörande af många intressanta upplysningar. Slutligen anses det troligt, att den gula boken skall innehålla flera depescher, som röra det kandiotiska upprorets första period. Den at oss flera gånger omnämnda postskandalen synes nästan hafva bringat i glömska kejsarens dekret af den 19 Jan. ech regeringens klumpiga sätt att reparera sottisen har ytterligare försämrat saken. Man hade sannolikt icke fästat så stor vigt vid skandalen — ehuru den under inga omständigheter kunnat försvaras —, om den gillt någon sak, på hvilken landets välfärd hade berott. Men att vidtaga sådane barbariska mått ech steg med anledning af ett bref från den högst obetydlige grefven af Chambord, och sedan detta bref under flera veckor varit i tusentals exemplar spridt öfver hela landet, cest plus qwune faute, dest une sottise. Som vi förut omnämnt, har man hållit stort alarm öfver ett rykte, att Ollivier skulle varit erbjuden inträde i ministören, och vi hafva förut meddelat, att detta rykte helt och hållet varit falskt. En korrespondent från Paris skrifver härom: Amgående förloppet vid Emil Olliriers kallande till tuilerierna har jag kommit i kännedom om följande enskildheter, hvilka äro väl egnade att till sina behöriga dimensioner inskränka den planmässigt mycket utpussade affären. I ett samtal den 10 Januari hade kejsaren frågat Walewski huruvida många medlemmar af majoriteten i lagstiftande församlingen ännu kommit till Paris. På det nekande svaret, frågade kejsaren: Vet Ni, om Ollivier befinner sig här? Walewski, som icke härpå kunde lemna något bestämdt besked, tog frågan som en vink och sökte derföre Ollivier, samt sade, att kejsaren önskade tala med honom. Ollivier sade sig vilja efterkomma denna önskan, och Walewski skyndade till Napoleon III, för att meddela honom, det Ledru Rollins f. d. revolutionskommissarie stod till hans tjenst. Den öfverraskade kejsaren ville alls icke veta utaf något besök af Ollivier, men presidenten i lagstiftande församlingen invände då, att han, förmenande detta hafva varit kejsarens önskan, erbjudit Ollivier en audiens, hvilken icke nu utan stora obehag kunde undvikas. Kejsaren beviljade då audiensen, likväl med vilkor, att äfven Walewski under den skulle vara närvarande. Under den audiens, som sålunda egde rum den 12 Januari, yttrade sig Ollivier med stor sakkännedom angående presslagstiftningen och föreningsrätten, hvilket allt kejsaren stillatigande afhörde. Några dagar derefter sökte Ollivier på den vanliga vägen en ny audiens. Detta stötte kejsaren, som lät kalla Rauher, hvilken han, häntydande på Olliviers begäran, mottog med orden: ,,il faut que vous me debarrassieg de cet homme-lal. Derefter måste Conti skrifva det mycket omtalade ,smickrande brefvet, i hvars slut den sökta audiensen förvägrades, men Ollivier i stället hänvisades till statsministern. Ollivier, sårad genom denna vägran, hvilken han orätt tillskref Walewski, begaf sig till Rouher, för hvilken han uttalade sina åsigter i samma frågor, öfver hvilka han hos kejsaren yttrat sig. Men han fann statsministern lika litet meddelsam som kejsaren. Ollivier ansåg denna köld som en följd af de rykten om en ministerkris, som hans beställsamma vänner satt i emlopp, hvarföre han vid afskedstagandet bad zouher vara öfvertygad om, det han ingen del hade i dessa rykten. Men dagen derpå skickade han statsministern ett bref, i hvilket han uttryckligen förklarade, att han aldrig hade tänkt på någen portfölj, samt att han ansåg den närvarande statsministern för den lämpligaste mannen i det system, som nu skulle införas. Ollivier torde genom allt detta hafva en gång för alla gjort sig omöjlig till minister. Biecle har börjat oflentliggörandet af de subskriptionslistor, som utlemnats för anskassande af det utaf nämnde tidning föreslagna monumentet öfver Voltaire. Som bekant är, tecknar hvarje subskribent endast 50 centimer. ENGLAND. I underhusets möte den 8 dennes tillfrågade Newdegate utrikesministern huruvida han ämnade förelägga furst Gortschakows cirkulär till Rysslands representanter i utlandet, i hvilket 1847 års konkordat förklaras upphäfdt och alla förbindelser till den påfliga staten afbrutna. Lord Stanley svarade härpå, att nämnde depesch