Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 2

tryck, och de kunna stundom af gammal vana visa ett bistert ansigte, ehuru de möjligtvis känna sig glada och lyckliga. — Eller äfven motsatsen, sade Juanita sakta. — Eller äfven motsatsen, bekräftade fadern, — men det bör man i alla fall då icke ensc såsom öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Men, pappa, sade Juanita verkligen sorgset, — då måste jag ju alltid tro det, när hon så hjertligt och kärleksfullt talar till mig, och då vet jag att jag aldrig skulle kunna vinna hennes tillgifvenhet, — och det ville jag likväl så gerna, tillade hon så sakta att Rafael hade svårt att uppfatta dessa ord. — Nå, du behöfver inte se så sorgsen ut för det, min snälla flicka, log fadern; — med dylika personer, som hafva en offentlig kallelse eller utöfva en konst, och dertill om de äro sådana flyttfoglar, sammanträffa vi sällan och aldrig för en längre tid. Man lär känna hvarandra och samtalar, helsar kanske på hes hvarandra ett par gånger, och dermed är det slut. Den resande konstnären, som efter all sannolikhet har glömt vårt namn dagen derefter oeh en vecka senare ej ens minns vårt tillvaro, drager vidare, och vi stanna qvar i vår gamla krets, der han eller hon ännu länge fortlefver i vårt minne. Af dylika personer kunna vi således ej fordra annat än det nöje de bereda oss, och deruti har den präktiga flickan lyckats fullkomligt. Det klingar riktigt som musik, då hon öppnar munnen, och mellan de två perlraderna framströmma då skämt och glädtighet. Herre Gud, då jag jemför henne med de tråkiga peruanskorna,