Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 2

som ej förstå att tala om något anna än pjefls, baler, teater eller tjenstsolk! — Hur heter din sköna konstnärinna nu igen Rafael? — Fröken Lydia Valiore. — Ack ja; — hon borde här i Lima gifva undervisning i konversation, eller, ännu bättre, blifva anställd af staten för att sätta litet lif i den tråkiga tonen här. Men det kan också endast en fransyska; det är märkvärdigt, men det måste ligga i blodet! Hvarken Rafael eller Juanita svarade något derpå, ty båda voro för mycket upptagna af sina egna tankar; men äfven de båda tänkte på den sköna flickan, som under några korta timmar hade bragt ljus och lif i detta hus, så att det nu, då hon åter försvunnit, föreföll dem som hade rummet blifvit mörkare och ödsligare än förut. Men Bertrands tankar öfvergingo snart till ett annat ämne. — Den gule bengeln, denne Desterres, har ej yttrat ett enda ord om de stackars kulis, sade han till hälften för sig sjelf, — och likväl måtte det hafva förargat honom! — Men, min bäste Bertrand, han kunde ju icke vid ett dylikt tilltälle antyda en obehaglig sak eller tvist; det hade ju varit emot allt lefnadsvett. — Bah, sade Bertrand, — allting kan omnämnas och det obehagligaste ofta med det fryntligaste ansigte; men karlen har ej något godt samvete och går oss båda ur vägen, då han kan slinka förbi. — Vore bra att en gång få honom mellan skål och vägg, och jag har en aning att det ej vore omöjligt. — Men här står jag