Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 1

gisvit Polen efter fruktlösa protester; öfsvergifvit Danmark efter lika fruktlösa fösreställningar; låtit Preussen vexa upp till sen fruktansvärd granne; skickat en arm6 till Mexiko för att behaga presterna och söra en österrikisk prins till kejsare; öfvergifvit denne nybakade kejsare och drasgit sina hjelptrupper tillbaka på grund af hotelserna från samma Förenta Stater, om hvilkas magt det hade missräknat sig och mot hvilka det uppträdde med intriger och utmaningar, sälänge inbördeskriget rasade mellan Nord och Syd. Det andra kejsardömet har tydligen icke gifvit Frankrike nog af s. k. ,ära, för att dermed ersätta frihetens förlust och betala omkostnaderna för dess gagnlösa krig och expeditioner. Man måste emellertid göra kejsaren den rättvisa, att hvad som i Frankrike under hans regering blifvit gjordt i frihetens intresse, är helt och hållet hans egen sak. Ett år efter kejsardömets upprättande uppmanade suveränen sin senat att allvarligt och troget fullgöra det stora värf försattningen anförtrott den såsom tronens väktare och rådgifvare. Men senaten gjorde ingenting annat än tillbad och tände rökoffer, på samma gång som lagstiftande församlingen behandlade en opposition af fem ledamöter som en handfull rebeller, till hvilkas ord man knappt borde lyssna. År 1860, när italienska kriget var slutadt och allmänna uppmärksamheten åter riktades på de inre frågorna, inskränkte kejsaren plötsligt genom ett dekret sin egen magt öfver landets kassakista och gaf kamrarne rättighet att besvara trontalet medelst en adress, som kunde diskuteras och amenderas. Säkerligen härledde sig dessa medgifvanden från den obehagliga känslan af att vara ensam ansvarig och från medvetandet, att nationens röst icke kunde göra sig hörd innanför den krets af äfventyrare, tallrickslickare och smickrare, som omgåfvo kejsarens person. Ettergifterna emottogos med bifall af alla, med undantag af det yttersta venstra partiet, som helst vill, att en godtycklig styrelse skall lemnas att gå under genom sina egna fel och öfverdrifter, utan att en varnande röst höres eller en hjelpsam hand räckes den. Ar efter år fortsatte femmanna-oppositionen att till svarsadressen på trontalet föreslå amendementer, innehållande fordringar på en konstitutionel reform och kritiker öfver förvaltningen. Adressdebatten var det enda tillfället under årets lopp för nationens röst att göra sig hörd, och den lät sig ock förnimma genom desse modige och talangfulle män, så att den genljöd öfver Europa; hvarken kammarpresidentens hotelser eller regeringsmajoritetens vreda rop förmådde tysta dem. Det är otvifvelaktigt, att dessa årliga protester väckte nationens allmän-ande och gaf uttryck åt mycket stumt missnöje. När de allmänna valen nästa gång kommo, vexte oppositionen från fem till fyratiofem ,, missnöjde, hvilka den mexikanska expeditionen hade öfvertygat om nödvändigheten att göra nationalviljan till en verklig magt och suveränens ansvarighet till någonting mer än motsatsen af hvad ordet innebär. År förflöto. Den mexikanska expeditionen nalkades sitt oundvikliga öde. Hr v. Bismarck utspelade sitt spel i Tyskland, medan franska regeringen häpen och overksam åsåg de oväntade resultaterna af en konversation i Biarritz. Sessionen af år 1867 närmade sig, och oppositionens ledare började redan förbereda sina amendementer, då Monitören plötsligt åter offentliggjorde ett bref från kejsaren till statsministern, åtföljdt af ett dekret, som afskaffar svarsadressen och istället medgifver en af vissa vilkor begränsad rättighet att ställa frågor rörande allmänna angelägenheter till de i kamrarne närvarande kronministrarne. Vidare gör kejsaren slut på regeringens godtyckliga magt öfver pressen; tidningarne kunna icke längre varnas, suspenderas och undertryckas genom administrationen, utan ställas under de korrektionella domstolarnes jurisdiktion. Slutligen lofvar kejsaren, att 10renings-och församlingsrätten skall regleras genom en ny lag. Det hela karakteriseras af honom sjelf såsom den så