Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 1

hålla honom derifräån. Det var ju möjligt att han derigenom kunde få reda på någonting vigtigt. Men van att alltid lyda Pertenas order, sade han slutligen dröjande: Gerna för mig, men det kunde inte skada, ty ingen kan upptäcka mig, det är säkert. Icke en gång hundarne vädrade mig i går, och de bestarne göra annars alltid ett helvetiskt larm, då jag endast går förbi porten. — Det är bra; således blir det dervid. Bry dig inte alls om fremlingon, han är fullkomligt oskadlig, och säg det äfven till din mor, Vet du när sällskapet återkommer? os — Med hvilket fruntimmerna voro? Åh, de kunna inte vara här på länge ännu, ty då jag red bort, galopperade de på vägen till Macas! Ännu en sak, — denne Äguila har äfven haft en tvist med sennor Desterres uppsyningsman, som inte ville tillåta att han talar vid de nya kulis. — Jaså, det är likgiltigt; bry dig inte om det der, så blir det din egen fördel, — och i det han fattade sin häst vid tygeln, förde han honom fram till huset och drog undan förhänget. — Uallo, ger ni er af, sennor? ropade värden, — Ja, ljöd det korta svaret, --jag måste till Lima. Glöm inte, Scipio, hvad jag sagt dig. Senast i dag åtta dagar väntar jag noggranna underrättelser af dig. — Lita på mig, sennor. — — Pertena vände sig bort utan att taga afsked, förde sin häst till porten och gick först ut på vägen, medan han ännu höll djuret vid tygeln. Här blickade han uppmärksamt åt båda sidor, men intet menskligt väsen