Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 2

rektör var utsatt i detta ännu till hälste barbariska land, ej allenast gent emot pu bliken, utan isynnerhet af sina förnämst sujetter. Men dervid kunde han icke no; berömma hvilket undantag mademoisell Lydia Valiere gjorde från denna regel en sådan primadonna hade han icke en: kunnat föreställa sig, ty hon tycktes ick veta hvad kapris eller heshet var, och har välsignade den dag då hon beträdde der peruanska kusten. En lätt hand lade sig dervid på Rafael: skuldra, och då han hastigt blickade upp stod den omtalta primadonnan bredvid honom och sade leende, i det hon lutade sig behagfullt mot sin direktör: — Förlåt, min ämable herr maöstro om jag för ett ögonblick stör ert troligt vis intressanta samtal, men jag har några ord att tala med denne herre. — Sennorita, utbrast monsieur Montfort, om ett bråddjup fanns här, skulle jag ögonblickligen störta mig deruti för att visa er, att jag icke ens ville lefva, om ni hyste den minsta önskan att blifva mig qvitt! — Har ni någonsin sett en så artig teaterdirektör, sennor Aguila? skämtade den unga damen; — han är verkligen ett mönster. Men ni behöfver hvarken begagna bråddjup eller molnvagn, min ämable herre, ty det handlar blott om ett par frågor. Vi komma straxt till er igen! Och i det hon fattade Rafaels arm, förde hon honom, efter en lätt bugning för direktören, till den andra sidan af salongen. Men redan under vägen hviskade hon: — Och nu vet jag äfven, min värde sennor confederado, hvarför ni har blifvit mig otrogen och ej besökt mig under hela