Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 2

ena partens fullständiga nederlag, och det är känslan häraf som verkat förlamande på alla affärer i Förenta Staterna. Så telegraferades från Newyork den 23 Januari: ,Fondmarknaden visar böjelse för panik; många fallissementer väntas-. I sydstaterna råder naturligtvis en tilltagande förbittring mot kongressen, inom hvilken alla sträfvanden gå ut på att kufva dessa ,territorier och beröfva dem alla politiska rättigheter. I Nord-Carolina lärer man redan upptäckt hemliga sällskaper, hvilka söka verka för Johnsons sak. I handelsförbindelserna mellan nordoch sydstaterna börjar, tillfölje häraf, ånyo det gamla misstroendet utbreda sig; affärerna ligga nere, kurserna falla, kort sagdt: det visar sig öfverallt symptomer, hvilka hafva en påtaglig likhet med sakernas tillstånd kort före det sista inbördeskriget. Frågan huruvida den nuvarande konflikten ännu kunde tänkas blifva bilagd utan en våldsam inre eller yttre revolution besvaras af en korrespondent i Washington till ,Times i en skrifvelse af den 14 Januari på följande sätt: Då de åtgärder mot presidenten, som nu äro på väg att sättas i verket, först bragtes på tal, ryggade !;:delar af det radikala partiet på kongressen tillbaka för ett medel, som de måste erkänna såsom ett af de mest förtviflade. De fruktade för ett steg, som icke kunde tagas tillbaka, sedan det en gång skett. Men de gingo dit deras anförare ville hafva dem. Ännu i dag finnas många bland dem, som föregifva sig tro, eller också verkligen tro, att anklagelsen mot presidenten icke på allvar skall genomföras. Ehuru Charles Summer, ihaddeus Stevens och partiets öfriga chefer utan omsvep säga dem, att man nu måste fortsätta, synas de likväl ännu tro, att de kunna vända om när de behaga. De se icke att detta är en ren omöjlighet; ja, t. o. m. ett stillastående skulle vara de radikales ruin, och de måste derföre framåt. Presidentens afsättning är den logiska konseqvensen af hvad som hittills skett. Att bringa de af kongressen antagna lagarne till utförande (trots presidentens veto) är nödvändigt för de radikala, eftersom de vilja hafva en exekutiv makt, som är dem underdånig. En af deras män måste insättas i Johnsons ställe. De veta mycket väl att presidenten aldrig kan gifva sitt samtycke till åtskilliga af de lagförslag, som de önska genomföra, t. ex. lagen om att degradera sydstaterna till blotta territorier (utan politisk sjelfstyrelse och utan representation på kongressen). Inga skäl och inga hotelser skulle kunna förmå Johknson att ingå på något sådant. De radikala kunna omöjligt — äfven om de ville — under två hela år fortsätta att antaga lagar, som den exekutiva makten betager hvarje giltighet, och det är derföre, som de anse sig nödsakade att anklaga presidenten. De hafva satt en kraft i rörelse, som de icke längre kunna hejda; och om den stora mängden af det radikala partiet fruktar för utgången, så äro likväl partiets chefer vid godt mod. Befolkningen i nordstaterna skall — så tro de — stå dem bi i hvad de i denna sak företaga. Ännu är den åsigten på långt när icke allmän, att man på allvar vill strängt förfara med Joinson; man tror tvertom, att man endast vill skrämma honom. Men det skall icke dröja länge, innan befolkningen får ögonen oppna för att de radikala icke längre äro herrar öfver sin politik, att denna politik måste tvinga dem till ytterligare åtgärder, som skola blifva till skada för det moderata partiet, samt att de förändringar, som afses, icke äro politiska reformer, utan en statsomhvälfning. En senator yttrade till mig i går, att ,,anfallet mot den exekutiva makten sannolikt skulle så länge som möjligt dragas ut på tiden. Men hufvudmännen för de radikala försäkra just, att de dröjt så länge som möjligt. I sednare hälften af brefvet skildras den stigande partiterrorismen. Det är omöjligt — så yttrade förenämnde senator till korrespondenten — att motsätta sig något som helst af de radikala förslagen, ty hvem som gör detta drifves genast ut till det demokratiska lägret. Man måste antingen gå med Charles Sumner eller med rebellerna i Sydstaterna. Till upplysning om hvad de radikala egentligen hafva i sinnet mot Sydstaterna, anföres ett yttrande af Stevens i Mars 1866. En moderat medlem af representanternas hus frågade honom ironiskt, om det vore hans mening att bygga ett , korrektionshus för befolkningen i Sydstaterna? ,,Ja— svarade Stevens — ett förbättringshus, som rundtom bevakas med bajonetter, och om de försöka att komma tillbaka, så skola HAHA II Pr